En kväll i augusti 1990 promenerade jag längs en gata i södra Paris. Den låg öde med stängda fönsterluckor. Då hörde jag musik – Mozarts Jupitersymfoni – så svagt att den kom och gick med vinden. Jag kisade ner längs gatan som föll i mörker, och långt där borta stod fönsterluckor på vid gavel och ljuset slog glatt ut över gatan. Middag med Mozart och levande ljus, tänkte jag utan avund, och när jag gick förbi några parkerade bilar såg jag en tom ruta där det låg ett svart bylte, och det var en människa på en pappskiva ihopkrupen som en boll med handen tryckt mot örat, och upp ur handen stack en antenn och ur radion bakom handen kom Jupitersymfonin.

Vad ska vi med Mozart till? Som dekoration i våra salonger? För att bekräfta våra privilegier? Fungerar hans musik bäst som fond till en middag på någon av Paris mer eleganta förstadsgator? Eller har den ett mer ambitiöst syfte? Att peka på något vi inte har, något bättre och – högre? Att leda oss bort från oss själva? Mannen på pappskivan satt inte med sin transistor pressad mot örat för att Jupitersymfonin illustrerade hans tillvaro. I stället njöt han av musiken eftersom den inte utgjorde en dekoration eller bekräftelse på hans tragik (för hur skulle det se ut?) utan för att den stod för något annat – något han saknade men förstod.