De föreslagna förändringarna i abortlagen bör förkastas. I utredningen används ett språk som är präglat av abortaktivism. Samhället bör prioritera kvinnors och ofödda barns liv och säkerhet. Satsningar som en obligatorisk väntetid på 72 timmar bör göras för att få ner aborttalen och öka barnafödandet, skriver läkare och en rad företrädare för olika människorättsorganisationer.
Mycket har skrivits om Tidöpartiernas utredning om att grundlagsskydda abort. Parallellt pågår också en process om förändringar i abortlagen, vilket inte uppmärksammats lika mycket. I denna utredning föreslås att aborter ska kunna ske skyndsamt, att båda abortpillren ska kunna tas hemma och inte som nu, när det första alltid tas på en vårdmottagning. Man öppnar även för att telemedicin ska kunna bli tillåtet på sikt, det vill säga att få hem abortpiller efter enbart telefonkonsultation. Utredarna vill modernisera språket, till exempel byta ut ordet ”havandeskap” mot ”graviditet”, vilket är helt naturligt. Men i övrigt används ett språk som är präglat av abortaktivism, vilket borde vara främmande för en statlig utredning. Dock är det kanske inte förvånande eftersom man hänvisar till abortradikala lobbygrupper som RFSU och Amnesty som vore de neutrala källor. Vi anser att förslaget bör förkastas och förklarar varför.
Om abort ska ske skyndsamt ökar risken för att kvinnor fattar förhastade beslut som de kan komma att ångra under lång tid. En obligatorisk väntetid på högst 72 timmar har visat sig leda till att fler kvinnor väljer att behålla sitt barn, vilket vore positivt eftersom många experter, och även statsminister Ulf Kristersson, har uttryckt oro för minskande födelsetal. En väntetid har dessutom visat sig vara gynnsam för kvinnors mentala hälsa, även i de fall där de valde att göra abort.
Hemaborter minskar möjligheten för vårdpersonal att upptäcka om kvinnan är utsatt för tvång eller trafficking. Ett orimligt medicinskt ansvar läggs på kvinnan att avgöra hur mycket smärta och blödning som är normalt vid en abort, huruvida aborten är avslutad eller om rester har blivit kvar i livmodern. Det finns heller ingen garanti för att det är rätt kvinna som tar abortpillren. Samma risker gäller för telemedicin.
Hemaborter minskar möjligheten att upptäcka om kvinnan är utsatt för tvång eller trafficking.
I Storbritannien har underrapportering av komplikationer med telemedicin konstaterats, exempelvis har utomkvedshavandeskap missats och aborter har gjorts så sent som i vecka 30. I ett distrikt dog två kvinnor av telemedicinska aborter kort efter att dessa införts i april 2020. Ambulansutryckningar ökade med 54 procent jämfört med motsvarande period 2019. Den generella mödradödligheten ökade kraftigt under åren 2020–2022 jämfört med 2017–2019, enligt en studie från universitetet i Oxford.
I utredningen sägs att 47 000 kvinnor i världen årligen dör på grund av osäkra aborter. Men detta antal härrör från en rapport där WHO presenterat uppgifter för 2008 och uppgiften var spekulativ redan när den först användes. Enligt WHO:s senare rapport från 2022 är antalet mellan 13 865 och 38 940, det vill säga betydligt lägre, och man undrar varför den äldre rapportens högre siffror nämns, när det i övrigt hänvisas till den nyare rapporten. I förhållande till det uppgivna antalet osäkra aborter på 25 miljoner blir andelen dödsfall då högst 0,16 procent. Samtliga dessa dödsfall är tragedier som inte bör negligeras, men andelen är förvånansvärt låg i förhållande till att det insinueras att kvinnor riskerar att dö av restriktiva abortlagar.
Utredningen lyfter fram att en kvinna på Irland dog för att hon nekades abort och att landet, efter debatten som följde, därför legaliserade abort 2018. Inget namn nämns men det gäller sannolikt Savita Halappanavar, vars dödsfall 2012 uppmärksammats världen över. Enligt en oberoende utredning dog hon dock inte för att hon nekats abort, utan av sepsis som utvecklades på grund av ett antal vårdmissar i samband med ett utdraget missfall. Samma år som Halappanavar dog hade Irland lägre mödradödlighet än det abortliberala grannlandet Storbritannien, som har en abortgräns på vecka 24. Faktum är att mödradödligheten under hela 2000-talet var lägre på Irland än i Storbritannien, enligt WHO:s statistik, trots att abort fram till 2018 var näst intill olagligt.
Språket i utredningen är inte opartiskt utan präglat av aktivism. För det första är ordet ”aborträtt” missvisande eftersom varken den nuvarande abortlagen eller internationella rättighetsdokument erkänner abort som en rättighet. I svensk medicinsk rätt finns dessutom ingen juridisk rätt att bli patient. För det andra är orden ”abortvård” och ”vårdvägran” felaktiga. Abort är inte vård eftersom graviditet inte är en sjukdom. Det specificeras heller inte vilken sjukdom man menar att abort i så fall skulle vara behandling för. Att av samvetsskäl vägra göra en abort är därför inte heller vårdvägran. Ordet ”samvetsfrihet” är det korrekta ord som används i internationella rättighetsdokument och som enligt Europaparlamentets resolution 1763 (2010) uttryckligen gäller vid abort.
De föreslagna ändringarna bör förkastas. Samhället bör i stället prioritera kvinnors och ofödda barns liv och säkerhet. Satsningar bör göras för att få ner aborttalen och öka barnafödandet. I enlighet med abortlagens förarbeten och internationella rättighetskonventioner bör samvetsfrihet också tillåtas i Sverige, både i barnmorskeutbildningen och i arbetslivet.
Johanna Byman, ordförande Människovärde Benedicta Lindberg, generalsekreterare Respekt Per Ewert, direktor Claphaminstitutet Olof Edsinger, generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen Linda Steen, barnmorska Per Karlsson, läkare Tomas Seidal, överläkare Åsa-Karin Brunninge, Livsval Cecilia Björfjell-Klingberg, verksamhetsledare Människovärde Brita Storlund, kommunikatör Människovärde Annette Westöö, MRO (Människorätt för ofödda)
