Vi hade förra gången Bachs preludium i C-dur ur första delen av Das wohltemperierte Klavier som exempel på att det subjektiva i musiken under högbarocken kommit ifatt det objektiva. Detta sammanhänger med en rikare och djärvare dissonansbehandling. För även om Bach i sitt preludium tog för givet att han skulle börja och avsluta med rena C-dur-ackord i fullständig konsonans, så var resan mellan dessa ackord djärv.

Den var till och med så djärv att Bach, under preludiets gång, rörde sig mellan flera tonarter, modulerade, som det heter på fackspråk. Dock hela tiden siktande på att snart ”komma hem” igen och landa på utgångspunkten C-dur.