Tänk er en god amatörpianist, en sådan som pianoläraren i musikskolan lade in sist på dagen så att lektionen kunde förlängas lite utöver det avtalade. Vår pianist, nu vuxen, har första delen av Peterson-Bergers Frösöblomster på notstället och värmer med välbehag upp med den glada ”Sommarsång”. Han vågar sig sedan på den svårare ”Gratulation” och avslutar med ”Vid Frösö kyrka”.

Vad kan det bero på att denne pianist, och så många andra under årens lopp, med sådan glädje har spelat dessa stycken? Svaret är förstås att P-B, som Peterson-Berger ofta kallas, var en påfallande inspirerad idylliker. En sådan som arbetar bortanför begrepp som yta eller djup, och lyckas skapa konstnärliga representationer av sådan trivsel vi allra helst minns, eller allra helst önskar oss.