Vi har i de tidigare delarna av ”Musikens inre liv” fått klart för oss att det finns en slags osynlig kraftkälla bakom de toner och rytmer som bildar det vi i dagligt tal kallar musik. En kraftkälla som tydligen aktiveras så fort vi börjar sjunga eller spela utifrån vissa särskilda skalor (tonförråd). Kraftkällan skapar poler mellan spänning och avspänning som musiken vill röra sig mellan, och vi människor använder oss av detta fenomen för att skapa musik som kommunicerar och berör oss.

Det som beskrivs ovan gäller i princip all musik innan modernismens intåg, och förra gången hade vi renässansmästaren Thomas Tallis fyrstämmiga motett ”If ye love me” som exempel på detta spel mellan avspänning (konsonans) och spänning (dissonans). Det var ingen slump att vi valde just denna sång, det beror på att den börjar och slutar på något så trevligt och bra som ett ackord i konsonans.