Om ni undrar över rubriken så är det som livsberusad Hugo Alfvén karakteriserar sig själv i sina minnesböcker, och det gjorde han rätt i. Den år 1872 Stockholmsfödde Alfvén var en riktig ärkeromantiker, både i sitt liv och i sin konst. Det gamla uttrycket ”vin, kvinnor och sång” täcker påfallande väl in hans intressen och inspirationskällor, särskilt om man kompletterar dem med naturen, i första hand Stockholms skärgård och landskapen i Dalarna.
Via påverkan av den älskade modern lugnade sig Alfvén tidigt med vinet, men de andra intressena kvarstod medan han utvecklades till ypperlig violinist, utmärkt dirigent, skicklig och populär tonsättare, god amatörmålare och roande memoarskrivare. Sverige är sedan gammalt dåligt på att ge erkännande och uppmärksamhet åt sina största konstnärliga talanger, men Alfvén framstår som något av det undantag som bekräftar regeln. Hans tonkonst blev tidigt påfallande populär och är det fortfarande.
