Under ytan av välformulerade visioner, klimatmål och solidaritetsfloskler håller Europa på att marschera rakt in i ett ekonomiskt och politiskt haveri. Inte av brist på ambitioner, utan av felriktad och förblindad iver. Ursula von der Leyen bär på illusionen att Europas framtid kan tryggas genom att centralisera, byråkratisera och reglera sig fram till ett bättre samhälle, skriver civilingenjören Paul Holmgren.

Det EU som en gång växte fram ur spillrorna efter två världskrig var i grunden ett frihetsprojekt. Gränser skulle öppnas, handel flyta fritt, människor röra sig över nationsgränser utan hinder. Suveräna nationalstater skulle, på frivillig väg, finna gemensamma lösningar där det var rationellt och respektfullt.

Men den visionen har steg för steg förvanskats till något annat. I sin strävan att harmonisera har EU börjat likna det som gamla Europa en gång var: en elitstyrd, centralbyråkratisk maktapparat där besluten allt mer fjärmas från medborgarna. Nationernas självbestämmande pressas tillbaka. Skatter, välfärdssystem, energipolitik, försvar och nu till och med sjukvårdspolitik dras in under Bryssels paraply. Det som skulle vara ett verktyg för samarbete har blivit en överstatlig tvångströja.

Det kanske tydligaste exemplet på denna självförvållade kris är EU:s klimatpolitik – i synnerhet Net Zero 2050. En vision som låter god på pappret men som, i sin faktiska utformning, riskerar att rasera själva grunden för vår välfärd. Man förespeglar medborgarna att vi, genom massiva subventioner, nya regleringar, utsläppshandel och tvångsåtgärder, ska ”leda världen” in i en fossilfri framtid. Men Europa har redan blott en bråkdel av de globala utsläppen. Kina, Indien, Sydostasien och Afrika kommer att fortsätta sin industrialisering med de medel de anser vara praktiska. EU däremot, lägger blytunga regler över sin industri, sitt jordbruk, sin transportsektor och sina hushåll – i en omfattning som driver bort både kapital och kompetens.

I verkligheten innebär Net Zero:

• Skyhöga elpriser.

• Massiv avindustrialisering.

• Jordbruk som tvingas lägga ner.

• Transporter som fördyras.

• Medel och låginkomsttagare som får bära kostnaden.

Vi är på väg att bli världens mest reglerade museum – vackert, korrekt och historiskt intressant, men ekonomiskt marginaliserat.

Som om detta inte vore nog, adderas nu en annan realitet som EU:s ledare undvikit att tala öppet om: försvaret. När USA – fullt logiskt – kräver att europeiska länder ska bära en större andel av sin egen försvarsbörda, rör det sig inte om marginella summor. Vi talar om att försvarsbudgetarna behöver fördubblas eller tredubblas i flera medlemsländer. Inte som tillfälliga investeringar, utan som varaktiga, permanenta åtaganden för att möta hoten från Ryssland, Kina, Iran, islamistiska nätverk och en globalt instabil värld. Och varifrån ska dessa pengar tas?

Vi är på väg in i en självförvållad europeisk självmordscykel.

Från samma skattebetalare som redan i dag tvingas finansiera Net Zero-politiken. Från samma näringsliv som redan pressas av överreglering och skenande energipriser. Från samma välfärdssystem som redan nu knakar under trycket av demografi och migrationsströmmar. Summan av dessa politiska val är brutal: våra välfärdssystem kommer att försvagas kraftigt. Sjukvård, pensioner, skola, social trygghet – alla dessa pelare kommer att stå inför dramatiska nedskärningar när pengarna ska räcka till både klimatutopier och ny militär upprustning.

Det som sker i EU just nu är inte bara ekonomiskt huvudlöst, det är filosofiskt djupt oroväckande. Friheten – såväl den individuella som den nationella – håller på att offras på centralmaktens altare.

Vi ser här ett klassiskt exempel på de goda intentionernas tyranni: Viljan att skapa det perfekta samhället leder ofelbart till att makten samlas hos ett fåtal som anser sig veta bättre än folket självt. von der Leyens EU ser inte längre medborgarna som fria individer som själva bäst förstår sina egna intressen. Medborgarna betraktas nu som kuggar i ett maskineri som ska styras uppifrån för att leverera det goda livet – enligt EU:s egen definition.

Men frihetens kärna är inte resultatet, utan möjligheten. Möjligheten att välja, även att välja fel. När EU driver allt mer centraliserad politik tar man ifrån medborgarna och deras nationer rätten att pröva egna vägar, att konkurrera med olika lösningar, att anpassa sig efter egna förutsättningar. Om inget radikalt skifte sker är detta den framtid som väntar:

• Ekonomisk försvagning genom klimatpolitik och byråkrati.

• Ökade försvarsutgifter efter USA:s krav.

• Skattetryck som urholkar konkurrenskraften.

• Välfärdsnedskärningar som drabbar Europas egna invånare.

• Centralstyrning som urholkar demokratin och folks självbestämmande.

Vi är på väg in i en självförvållad europeisk självmordscykel. Den som tror att detta kan fortgå utan sociala och politiska konsekvenser misstar sig grovt. Demokratisk vrede kommer att växa i takt med att folk inser konsekvenserna av denna kurs.

Det är därför vi måste säga ifrån nu – innan det är för sent. EU:s framtid ligger inte i mer centralisering, utan i återvändandet till dess ursprungliga idé: samarbete mellan fria, suveräna stater – inte styrning av en självutnämnd elit i Bryssel.

Paul Holmgren
Civilingenjör