En av den palestinska proteströrelsens mest genomgripande myter är att Israel har förnekat det palestinska folket en stat. Tvärtom har Israel gått med på en palestinsk stat vid fem olika tillfällen. Golda Meir, tidigare premiärminister i Israel, har uttryckt följande: ”Vi får fred med araberna när de börjat älska sina egna barn mer än de hatar oss.”, citerar Hans Björnström.
Den dåvarande brittiske utrikesministern Ernest Bevin uttryckte 1947 att araberna inte var intresserade av en arabisk stat, utan framför allt vägrade acceptera tillkomsten av en judisk. Detta uttalande har fortfarande bäring på de händelser vi upplever i kriget mellan Israel och Hamas. En tvåstatslösning i Mellanöstern, i konflikten mellan Israel och dess grannländer, tenderar att bli till ett mantra bland i synnerhet västerländska observatörer, kommentatorer och olika aktivister. Den här tämligen vanliga lösningsmodellen som framförs av västerlänningar, är den där det ska bildas två stater, någorlunda baserat på FN:s delningsplan från 1947 eller på gränslinjernas faktiska dragning från 1948 fram till 1967. Det framförs också ofta av västerlänningar att ”ockupationen” måste upphöra. Vad de åsyftar är de markområden som Israel ockuperade i samband med sexdagarskriget 1967, medan arabsidan eller deras tillskyndare tämligen öppet hävdar att hela den yta som det brittiska mandatet täckte är ockuperat.
Den arabiska sidan har över lag aldrig avsett eller varit tillskyndare av en tvåstatslösning, framför allt aldrig etableringen av en suverän stat parallellt med en judisk.
Nyligen nämnde den förre presidenten Bill Clinton sina upplevelser i samband med tillkomsten av ett möjligt Camp David-avtal, där han erfor att Yassir Arafat inte på allvar hade för avsikt att etablera en stat parallellt med Israel.
Vad som skedde, eller inte skedde, efter 1948 (fram till 1967) var att det inte bildades en arabisk stat på de områden som inte kom att tillhöra Israel efter 1948. Lejonparten av ytan besattes av den då effektivaste arabiska armén, Arablegionen (Jordanien), upprättad och tränad tidigare under 1900-talet av den brittiske officeren John Glubb. Armén hade en period stridit på brittisk sida under första världskriget mot Ottomanerna. Ytterligare en del av ytan kom att besättas av den egyptiska armén, efter dess reträtt då den inte lyckats med sitt anfall, med mål att bland annat inta Tel Aviv.
Ett (första) delningsförslag lades fram redan 1937 i samband med Peel-kommissionens rapport, baserat på de brittiska erfarenheterna av att ha administrerat området på uppdrag av Nationernas förbund. Uppdraget tillkom som en följd av det Ottomanska rikets reträtt efter första världskriget. Mellanöstern hade blivit uppdelad i vad man kan kalla ”intresseområden” av Storbritannien och Frankrike genom Sykes-Picot-avtalet. Initialt fanns även en rysk diplomat involverad, men händelserna 1917 i Ryssland lade hinder i vägen. 1937 accepterade judarna Peel-kommissionens delningsplan, medan araberna kategoriskt förkastade den och krävde att hela Palestina skulle placeras under arabisk kontroll och att större delen av den judiska befolkningen i Palestina skulle ”förflyttas” – etniskt rensas – från landet.
Den arabiska sidan har överlag aldrig avsett eller varit tillskyndare av en tvåstatslösning.
En av den palestinska proteströrelsens mest genomgripande myter är att Israel har förnekat det palestinska folket en stat. Tvärtom gick Israel med på en palestinsk stat 1937–1938, 1947–1948, 1967, 2000–2001 och 2007. Vid varje tillfälle var det den palestinska ledningen som vägrade att gå med på den tvåstatslösning som skulle ha skapat en palestinsk stat, vid sidan av en stat för judiska invånare.
Man kan därefter raljant säga att på den vägen är det. Varje lösningsförslag har förkastats av den arabiska sidan och vid varje tillfälle som detta har skett har tillgänglig yta för ett arabdominerat område krympt. Här kan även tas upp hur stor andel av den delade ytan som var och en av de två huvudsakliga parterna skulle få. Det hävdas att den judiska sidan skulle erhålla en högre procentsats, men man bör då jämföra dessa två ytors karaktär. Den judiska hade ett övermått av malariainfekterat område samt öken.
Judar har över tid bebott området även efter att romarna utvisade dem efter det som blev det sista upproret. Under 1800-talet väcktes en mer konkret önskan om att kunna återvända. Invandringen tog fart bland annat via pogromer i Östeuropa samt socialistiska idéer kring upprättandet av kollektiv- eller kooperativjordbruk. De judiska etableringarna innebar arbetstillfällen varpå även den arabiska invandringen ökade.
Tilläggas bör att området befolkades inte enbart av judar och araber (muslimska och kristna) utan även av druser, kurder, tjerkesser samt bosnier (bosnierna hade ottomanerna flyttat dit).
De judiska bosättningarna kom, sedan de började etableras, under tidigt 1900-tal att på olika sätt attackeras. Pogromliknande upplopp kom att även drabba judar i städer. Hebron drabbades i slutet av 1920-talet samt inte minst 1936, varpå britterna valde att evakuera de överlevande judarna.
En brittisk officer, Orde Wingate, kom att hjälpa de judiska samhällena att mer effektivt försvara sig och även till viss del slå tillbaka. Snarlikt, men ändå inte riktigt, T.E. Lawrence (Lawrence of Arabia) aktiviteter på den arabiska halvön.
I samband med bildandet av staten Israel i maj 1948, i enlighet med den av FN 1947 framlagda delningsplanen, attackerades Israel av kringliggande arabiska stater tillsammans med mer eller mindre irreguljära arabiska styrkor. Ett flyktingproblem uppstod då den arabiska befolkningen i olika områden valde att fly.
Den arabiska versionen av flykten anger att de israeliska styrkorna drev bort dem. En inte riktigt korrekt bild. Förvisso drev israeliska styrkor bort befolkningen från områden där den var öppet aggressiv och därmed taktiskt olämplig att så att säga ha i ryggen. Men, arabsidan uppmanade även befolkningen att temporärt lämna sina områden, mot löfte om att de skulle få återkomma efter att judarna hade kastats ut i havet. Dessutom gjorde attacken på byn Deir Yasin att det spreds ett rykte att det som hände där skulle kunna drabba samtliga arabiska byar, vilket spädde på flyktingströmmen.
Stilleståndslinjerna utan fredsavtal, som drogs efter kriget, innebar att inga judiska bosättningar fanns kvar på den förment arabiskt dominerade sidan. De hade evakuerats eller massakrerats. De araber som hade valt att stanna i det som blev Israel består i dag av cirka 20 procent av befolkningen.
Judiska medborgare i omkringliggande arabländer tvingades att fly, och deras numerär är i paritet med de arabiska flyktingarnas. Judisk befolkning i de arabiska länderna i dag är i stort sett obefintlig, trots att deras historia där är månghundraårig för att inte säga tusenårig.
Utvecklingen över tid visar att UNRWA inte kunde lösa problemet, utan snarare bli en del av problemet.
Omkringliggande arabländer har sedan kriget 1948 försökt invadera Israel genom mer eller mindre storskaliga attacker, men verkar efter ett 50-tal år ha fallit till föga, och några länder har till och med tecknat fredsavtal med Israel.
Ambitionen att bedriva krig mot Israel har förvisso inte helt skrinlagts, men ledningen för detta har successivt tagits över av Iran sedan den shiamuslimska revolutionen 1979, vilket vi nu ser utfallet av.
Samtidigt är det knappast klarlagt var/hur sunnistyrda terrororganisationer egentligen ställer sig kring Israels ”välbefinnande”, när eller om de blir tillräckligt stora?
Ett utkast till fredsavtal efter kriget 1948, genom Generalförsamlingens resolution 194, hade en paragraf (paragraf elva) som nämner flyktingars rätt att kunna återvända till de platser de flytt från, men eftersom det var ett avtal med fler paragrafer än denna och araberna vägrade skriva på, föll hela avtalet. I tiden därefter har denna paragraf i det ej underskrivna avtalet förts fram som ett krav, men att hantera avtal genom ”cherry-picking”, är inte gångbart.
Efter stilleståndet kunde trots allt ett antal araber återvända.
Dessutom förändrades politiken gentemot dem som flytt, på den israeliska såväl som på den arabiska sidan. Inledningsvis diskuterade israelerna möjligheten för araberna att kunna återvända, men blev med tiden alltmer skeptiska till en sådan lösning. Hos araberna fanns tidigt ett motstånd mot att låta de flyende återvända, då detta skulle kunna innebära att man faktiskt erkände Israel som en legitim stat. Attitydförändringar hos araberna kom därefter mer eller mindre tydligt att handla om att det bland återvändare skulle kunna finnas så kallade femtekolonnare. Av samma anledning blev israelerna tveksamma. Truman-administrationen i USA försökte först påverka Israel att låta dem som ville återvända få göra så, men efter att ha noterat Israels arbete med att ta emot den stora mängd judar som nu flytt från de arabiska staterna och Europa, tonades påtryckningarna ner.
Israel lade fram ett antal planer för att lösa problematiken kring flyktingar. Bland annat en så kallad Gaza-plan, där man föreslog att man skulle ta över Gaza från Egypten och därmed erbjuda den arabiska befolkningen, både de fast boende och dem som nyligen anlänt som flyktingar, israeliskt medborgarskap. Man ansåg därmed att man tagit sin del av ansvaret för flyktingfrågan. Antalet araber som då skulle ha hamnat inom Israels gränser skulle ha blivit likvärdigt med den arabiska befolkningens storlek om delningsförslaget från 1947 hade blivit verklighet. (Intressant perspektiv på dagens så kallade Gaza-utveckling)
FN och västmakterna började nu, sakta men säkert, inse att ett återvändande inte var realiserbart utan att integrering, med ekonomiskt stöd, torde vara en bättre lösning. En Economic Survey Mission (ESM), ledd av en amerikan (Gordon Clapp) anlände till regionen, men kom omedelbart att motarbetas av de arabiska ledarna. Clapp noterade detta och varnade ledarna för att om de inte på något sätt medverkade skulle det internationella samfundet dra tillbaka sitt stöd och de arabiska staterna skulle själva få försörja flyktingarna. Viss semantisk bearbetning av fortsatt verksamhet blev resultatet.
ESM föreslog att ett FN-organ bildades, vilket med tidsbegränsat mandat hade som uppgift att förbereda och stödja de arabiska staterna på det kommande, eventuella, tillbakadragandet av internationellt stöd. Near East Relief and Work Agency (NERWA) var projektet tänkt att kallas, men arabsidan ville glida lite på formuleringarna i grunddokumentet och bland annat föra in paragraf elva från tidigare resolution 194, och ändra namnet till UNRWA, med andra ord ett FN-ansvar.
Hinder lades hela tiden i vägen för integreringen i de arabiska staterna. I synnerhet belysande var ett projekt som förstördes av en arabisk mobb efter att ha verkat i cirka fem år. En arabisk filantrop (och nationalist) hade inlett ett större jordbruksprojekt i Jordandalen i närheten av Jeriko där ett större antal brunnar grävdes för bevattning, följt av odlingar. Flera tusen personer från ett närliggande flyktingläger fick därmed sysselsättning och försörjning och gavs möjligheten till ett reguljärt liv och inte som flykting,
Flyktinglägren kom att mer och mer permanentas genom byggandet av fasta bostäder. Anhöriga till dem som flytt kom att ärva flyktingstatus. En absurd situation då det knappast går att finna ett liknande upplägg någon annanstans. Miljontals människor kom efter andra världskriget att tvingas fly eller mer fredligt evakueras, i samband med nya gränsdragningar.
UNRWA har uppenbart inte kunnat slussa ut flyktingarna. Utvecklingen över tid visar att UNRWA inte kunde lösa problemet, utan snarare bli en del av problemet genom att situationen kom att permanentas. Belysande har varit de skolor UNRWA drivit. Kurslitteraturen har milt sagt varit tendensiös i sin syn på omvärlden och i synnerhet i synen på sin granne, Israel.
Intressant parallell till den Israel-arabiska konflikten är hur delningen av den brittiska kronkolonin Indien kom att hanteras. De stora religiösa grupperna, hinduer tillsammans med sikher på ena sidan, och muslimer på den andra, hade mycket svårt att komma överens. Indien samt Väst- och Östpakistan bildades. Östpakistan bröt sig senare loss från Västpakistan 1971 och blev Bangladesh. De som kom att fly/förflyttas från Indien respektive de två Pakistan hamnade inte någon längre tid i flyktingläger utan integrerades i respektive nation.
Krigsslutet mellan Nord- och Sydkorea genererade avsevärt större flyktingströmmar och det då inrättade FN-organet behövde enbart verka i några år innan uppgiften att integrera och slussa ut människorna i samhället var avklarad.
Hans Björnström
Har periodvis verkat i Mellanöstern sedan 1963
