Frågan om arv och miljö lever som sitt eget liv. Ena ögonblicket är alla mer eller mindre överens om att miljön betyder allt, och att om något går fel med en människa så beror det på yttre faktorer, sociala, materiella och så vidare. Något decennium senare kan den motsatta uppfattningen vara lika självklar – det spelar ingen roll vad du gör, det är dina gener som bestämmer. I den första förklaringsmodellen utvecklas ett barn till mobbare, beter sig lögnaktigt eller obefogat aggressivt för att det fick för lite kärlek i barndomen, och råkade ut för traumatiska upplevelser som gav det en dålig självkänsla, rädslor för att bli övergiven och så vidare. Om barnet däremot blivit bemött harmoniskt, balanserat och förnuftigt, hade det utvecklats till att själv äga sådana egenskaper. Så lyder teorin. Men hur ligger det till med detta? Är inte denna fråga helt avgörande för hur vi ska se på oss själva och på hur vi ska leva med varandra?

Om jag ser tillbaka på min egen barndom finner jag saker som jag tror formade mig på djupet, men samtidigt går det att ställa sig frågan om erfarenheter verkligen skapar egenskaper, eller om de endast så att säga artikulerar dem och ger dem en form. H.C. Andersens berättelse om ”Den fula ankungen” illustrerar denna tanke: att vetskap handlar om hemkomst, om att förstå vad man inte visste, men som man paradoxalt nog redan är. Igenkännandets realitet, detta ständigt närvarande fenomen (vad vore vi utan det?), gör någonting med oss, genom att det uppstår och finns till; den andres blick blir vägen till att se sig själv.