Denna vecka skriver jag om Edvard Perssons film ”Studenterna på Tröstehult” från 1924, och min ursprungliga tanke var att skriva ett helt uppslag om Perssons stumfilmer, men jag stötte på ett problem – de flesta av dessa filmer finns inte tillgängliga. Detta kan tyckas vara föga överraskande, eftersom Persson inte har gått till historien för sina stumfilmer, men även om man vill hitta verk av storheter som Victor Sjöström eller Mauritz Stiller kan man möta problem. Eftersom stumfilmer i regel inte längre skyddas av upphovsrätten brukar de vara lätta att få tag på – exempelvis finns i princip alla stumfilmer av Tysklands stoltheter F.W. Murnau och Fritz Lang tillgängliga.
Från slutet av 1910-talet till en bit in på 1920-talet var Sverige ett av de mest inflytelserika filmländerna. Denna period brukar kallas ”den svenska guldåldern” och har inspirerat många viktiga internationella namn, exempelvis den danske Carl Th. Dreyer. Och den berömda scenen där Jack Nicholson slår in en badrumsdörr med en yxa i Stanley Kubricks ”The Shining” är en explicit blinkning till Sjöströms ”Körkarlen”.
Varför känner vi inte större stolthet över vårt filmarv? Som cineast möter jag ofta andra filmfantaster, och en sak som jag ibland får höra är: ”Jag gillar inte svensk film.” Även om detta ogillande många gånger saknar historisk grund, belyser det något viktigt. I boken ”Femton år ny svensk film” poängterar Aurore Berger Bjursell att svensk filmindustri i det närmaste har haft monopol på svensk film. En sådan centralisering leder lätt till en likriktning, som kanske syns ännu mer på 2010-talet, trots att centraliseringen på sätt och vis har lättat. Politik verkar emellertid viktigare än god konst, som när Stockholms filmfestival delar ut stipendium som enbart kan sökas av kvinnor.
