I ett samtal med en god vän kommer frågan upp om livets mening. Vad är meningen med alltihop? Det livliga samtalet stannar upp, och de två vännerna ser ut över parken, där träden vajar i den hårda vinden och solen liksom stressat tittar fram mellan rusande moln. En tjutande ambulans närmar sig, och tystnaden blir mer medveten om sig själv – ja, den finns kvar inom oss, även när den omöjliggörs av larmet. Livets mening? Svaren tycks lika många som otillfredsställande. Jag försöker mig på ett svar, eller snarare, en tankeväg. Kan vi genom upplevelsen av meningslöshet bättre förstå vad som gör det meningsfulla? Vad är själva förutsättningen för att ett begrepp som mening ska ha någon – mening?

Låt oss anta, säger jag till min vän, att vi vet att jorden går under om tre dagar. En meteorit kommer att störta in i oss i en förödande fart, eller att solen exploderar, alternativt imploderar, och på ett ögonblick har allt ljus slocknat och allt liv upphör att finnas till. Om vi kände till att detta skulle ske, skulle vi då påbörja den där romanen vi tänkte skriva? Skulle vi då inleda ett kurtiserande av den där unga damen som vi var övertygade om var den rätta för oss och som kunde ge oss de barn vi längtat efter? Vi lever i nuet, men vi lever med andra ord också i och för en framtid. Vårt tänkande och våra känslor, själva vår existens, rör sig bortom det redan givna, och vad mer är: vi lever som om livet inte upphörde, inte tog slut. Vi lever som om slutet inte existerade, varken i dag, i morgon eller om två veckor, två månader eller tre år, och så vidare. Slutet finns inte, medan vi lever, så att säga. Vad som ger nuet sin mening är ett sammanhang som sträcker sig bortom det sammanhang vi kan peka ut, fånga in, registrera, tänka och föreställa oss. Skulle vi över huvud taget leva som vi gör, om det inte vore så?