I två nyligen publicerade debattartiklar i Epoch Times riktas hård kritik mot dagens skogsbruk. Skribenterna ger intrycket att skogsbruket av i dag är det värsta som finns och ska endera upphöra helt eller helt återgå till häst och yxa. Så tolkar Per-Arne Pettersson, Lars Balstadsveen, Mattias Lindgren och Bengt Halvarsson, samtliga företrädare för Lantbrukarnas riksförbund, deras resonemang.
Att dessa skribenter inte kan stanna upp och faktiskt se vad råvaran används till är märkligt. Ett exempel är Värtaverket Kraftvärmeverk 8, KVV8, som invigdes 2016. Här eldas fast biobränsle som till exempel flis och grenar, rester från skogsindustrin. När kraftvärmeverket går för fullt produceras värme och el som räcker till 190 000 lägenheter och 150 000 elbilar.
Det nya biokraftvärmeverket hanterar dagligen cirka 10 000 kubikmeter biobränsle. Via anläggningens mottagning passerar upp till 12 000 kubikmeter flis per dag. Varje vinter eldas omkring 750 000 ton flis. En terminal i Värtan hanterar dessutom cirka 200 000 kubikmeter biobränsle per år, varav hälften levereras till Stockholm Exergi.
En så pass radikal neddragning av svenskt skogsbruk som skribenterna föreslår kommer att slå direkt mot elproduktionen och uppvärmningen av till exempel Stockholm. Det är bara ett av många exempel som det slår mot runt om i Sverige. Kostnaden för detta läggs på invånarna, med ytterligare höjningar av uppvärmning och elkostnader. Lägg därtill de arbetstillfällen som är knutna till hela kedjan från skogen (bara i skogen 140 000 arbetstillfällen och till färdig produkt ytterligare cirka 150 000 arbetstillfällen) så pratar vi miljarder i löner och skatteintäkter.
Värtaverket och flera andra anläggningar i Sverige kommer att fortsätta producera oavsett om svensk råvara finns eller inte, så varför vill skribenterna gynna utländska varor som trä/timmer; biobränslen som ingen har en egentlig aning om hur de framställs? Eller utländska sopor för förbränning, som skett tidigare? Eller inköp av olja för att till exempel driva Karlshamns kraftverk med en förbrukning vid full drift på upp till 140 000 liter diesel i timmen? Som några exempel.
För oss är kalhygget en början på nytt liv.
Det rådande världsläget kräver också att vi växlar upp det inhemska, det självproducerade, och där spelar skogen en i högsta grad väsentlig roll i samhällsskyddet och beredskapen för att minska beroendet av andra länder och deras produkter. Men det behöver inte skribenterna ta hänsyn till. Det blir någon annans bekymmer.
Stannar vi också upp en stund vid de skyddade skogsområden som finns i större antal längre norrut i landet, så har de effektivt minskat ett stort antal arbetstillfällen och inkomster/skatter för markägare/kommuner som hade behövts för samhällsnyttan, när man ser till glesbygdskommunerna. Vad ska vi som lever i gles och skogsbygden leva av?
Arterna i dessa skyddade områden är också ett frågetecken. Ingen inventering av dessa områden görs med jämna mellanrum för att säkerställa arters utveckling eller utbredning i dessa områden. Om vi nu ska ha ännu fler skyddade skogsområden, varför finns då inga data tillgängliga på hur våra skyddade områden mår? Kanske de rödlistade arterna som alltid tas till som ett mantra i olika sammanhang inte är rödlistade om en inventering gjordes i skyddade områden? Att bara kräva nya områden utan att undersöka om de befintliga har haft någon effekt på olika arter är för oss en gåta.
När skribenterna skriker ”Stoppa kalhyggena!” tänker vi att för oss är inte kalhygget en stenöken som aldrig mer kommer att blomstra. För oss är kalhygget en början på nytt liv, från vissa svampar som trivs när det är öppet de första åren till lingonriset som kommer efter några år, för att sedan successivt återbeskogas med hallonbuskar och björkris till trädens återkomst. Till skillnad från skribenterna som vill ha allt kvar här och nu förstår man med lite sunt bondförnuft att från planta till vuxet träd tar det 80–100 år, alltså lite mer än en mansålder, och under tiden finns det fullt med andra arter som trivs på vägen dit.
När man lyssnar på skribenter säger de ofta att vi inte har några riktiga naturskogar, utan att det är monokulturer/plantager. Men i andra änden vill de inte att dessa avverkas, eftersom de gör allt för att stoppa avverkningar, som i sin tur skulle leda till att vi skulle få fler blandskogar i Sverige, med en större andel lövträd än tidigare. För markägaren rent ekonomiskt är det just nu ingen större skillnad mellan löv och barrträd.
Vi kan fortsätta producera denna fantastiska råvara i Sverige, för på någons landsbygd måste den produceras. Varför inte på vår egen?
Per-Arne Pettersson, ordförande, LRF Älvdalen Lars Balstadsveen, vice ordförande, LRF Älvdalen Mattias Lindgren, ordförande, LRF Mora Bengt Halvarsson, ordförande, LRF Malung-Sälen
