Med den nya socialtjänstlagen, som träder i kraft den 1 juli och som ersätter socialtjänstlagen från 1982, ska socialtjänsten bli mer förebyggande, tillgänglig och kunskapsbaserad. Det låter bra, men så länge rättssäkerheten saknas i socialtjänstens barnutredningar är risken stor att den nya lagen bara blir lite puts på fasaden, skriver Kathrin Dohse, föreningen B.A.R.N.

Vi som är medlemmar i föreningen B.A.R.N. är både familjer och familjehem som har blivit splittrade av socialtjänsten. Den gemensamma nämnaren för oss alla är ett omfattande systemfel som tar sig uttryck i avsaknaden av vetenskaplig utredningsmetodik: Subjektiva bedömningar och ogrundade påståenden kryddade med alternativa fakta blir till officiella sanningar som sedan blir föremål för domstolsförhandlingar. Systematisk replikering där handläggaren försäkrar sig om att den har uppfattat respondenternas uppgifter korrekt tillämpas inte. Handläggaren tolkar påstådda brister i ljuset av en redan tillrättalagd hypotes: Det samlas in fakta som stödjer denna hypotes. Fakta som talar emot den önskade hypotesen utelämnas helt eller dess betydelse förminskas. Det saknas även transparens och reproducerbarhet.

När socialtjänsten presenterar sin utredning för föräldrarna har dessa några dagar på sig att ta ställning till den. Synpunkterna och objektiva dokument som bemöter socialtjänstens kritik blir då i bästa fall en bilaga till utredningen vars innehåll dock inte ändras därefter.

En socialnämnd bestående av politiker som saknar juridisk kompetens och som inte granskar den inkomna utredningen, fattar sedan långtgående beslut utifrån det inkomna materialet.

Barn som rycks upp från sina sammanhang utlämnas med maximalt begränsade möjligheter till hjälp.

När föräldrar till LVU-ade barn överklagar socialnämndens beslut möter de ett förvaltningsdomstolssystem som enligt en rapport som Centrum för rättvisa publicerade i december 2024 systematiskt berövar dem deras juridiska rättigheter. Det som rapporten slår fast är bland annat att:

• Staten vinner 90–95 procent av målen mellan stat och medborgare, vilket tyder på en tydlig obalans till förmån för socialtjänsten. En sådan statistik kan bara återses i länder med ett autokratiskt statsskick.

• En grundläggande rättsprincip – bevisbördan – avstås systematiskt i LVU-mål. Detta undantag strider mot standardrättspraxis som kräver att den initierande parten bevisar sina påståenden.

• I LVU-mål accepterar domstolar rutinmässigt overifierade skriftliga rapporter från socialtjänsten som faktiska bevis.

• Processuell rättvisa och enhetlig rättegångsstruktur saknas ofta.

• Granskningen av presenterade bevis är otillräcklig.

• Möjligheterna till meningsfullt försvar är begränsade.

• Även om juridisk rådgivning tillhandahålls mildrar det inte domstolens systemiska predisposition.

• Domare verkar partiska gentemot staten, vilket undergräver rättsväsendets neutralitet. Media rapporterar dessutom återkommande om barn som inte får komma till tals: Barn som rycks upp från sina familjehem mot sin vilja – ibland efter att ha bott där sammanhängande i många år, barn som skiljs från sina föräldrar mot sin vilja och barn som till och med inte blir trodda av socialtjänsten.

Konsekvensen av detta systemfel blir barn som rycks upp från sina sammanhang, som de känner sig trygga i, samt föräldrar och familjehem som, med maximalt begränsade möjligheter till hjälp och försvar, utlämnas åt ett system som ger sken av – men inte innehållet av – rättstrygghet. För många barn, föräldrar och även familjehem innebär detta ett trauma med ibland livslångt bestående men.

Så länge rättssäkerheten i ärenden som rör barn lyser med sin frånvaro kommer den nya socialtjänstlagen inte att ändra någonting substantiellt.

Vi önskar att de ansvariga beslutsfattarna i social och justitieutskottet tar del av Centrum för rättvisas rapport och att de följer deras rekommendation för internationell granskning.

Kathrin Dohse
Föreningen B.A.R.N. (Barnets bästa. Alltid. Rättssäkerhet. Nu.)