Selma Lagerlöf (1858–1940) är en författare som inte faller mig riktigt på läppen, vilket ju inte betyder att hon inte skulle vara en bra eller rent av utmärkt författare. Liksom man föredrar att umgås med somliga karaktärer framför andra, är läsning en så pass personlig och intim historia att somligt helt enkelt inte utgör ett naturligt sällskap för en. Lagerlöf är en av våra mest framgångsrika författare, vida berömd världen över, och än i dag läses hon exempelvis i Frankrikes skolor. Det Nobelpris i litteratur hon ärades med 1909 – som första svensk, och som första kvinna – motiverades med ord om den ”ädla idealitet, fantasiens rikedom och framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”. I en roman som ”Jerusalem”, från 1901–1902, är det inte svårt att återfinna sådana kvaliteter. Bäst är hon, enligt mig, när hon berättar episkt, lika kärvt som romantiskt, i ett slags iscensatt realism, och svagare är hon, enligt mig, när det kommer till gestaltning av skeenden och människor, där dialogen ibland får mig att associera till pilsnergenren. En banalitet mitt i allt det dramatiska, en sentimentalitet, som möjligen delvis speglar en förfluten verklighet och mentalitet, men som genom berättarens ton, tilltal och perspektiv – hur förhåller sig dessa begrepp egentligen till varandra? – ter sig regisserad. Med detta hädiskt sagda: Bitvis flammar prosan upp och bränner djupt in i själen, inte minst i kraft av de dramatiska situationer hon målar upp och i vilka hon placerar de arma människorna. Det är mycket elände i Lagerlöfs värld, och det tragiska gestaltas på ett på samma gång sentimentalt och kyligt vis; berättarens röst är ständigt närvarande, så det gäller att uppskatta den. En magisk realism i mångt och mycket, med en humor som är både underbar och sublim, och som trots detta, eller är det tack vare detta?, är giftig. Selma Lagerlöf är, i sitt möjligen mer ”kvinnliga berättande”, med utropstecken och andra mer känslomässiga kommentarer liksom vid sidan om själva berättelsen, brutal. Det talas ofta om ett sagoberättande, om hennes stil som ”snäll och naiv”, men Lagerlöf gräver i det mest mörka av det mörka, och hon gör det – återigen – på ett brutalt, ja hänsynslöst vis. Sådant kan tilltala, och det är bara att kapitulera inför det faktum att Selma Lagerlöf gör vad hon gör på ett suveränt vis.

Ur ”Jerusalem”

Det måste också förtäljas hur alla människor sökte övertala Hellgumianerna att inte fara. Det var så, att det till slut tycktes genljuda från marken och bergen: res inte, res inte!
   Till och med herremännen sökte förmå bönderna att avstå från företaget. Kronofogden och länsmannen lämnade dem ingen ro. De frågade dem hur de kunde veta, att de där amerikanarna inte voro bedragare. 
De visste ju inte vad det var för människor, som de skulle förena sig med.
   Det fanns varken lag eller förordning i det där landet. Där kunde man ännu i dag råka ut för rövare. Och inga 
vägar funnes där, utan de skulle få lov att klövja varorna på hästryggen som uppe i finnskogarna.
   Doktorn sade dem, att de inte skulle kunna tåla klimatet. Och Jerusalem var uppfyllt av koppor och feber. De drog ut för att dö.
   Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta. Och det var just därför de drog dit. De reste för att strida mot koppor och feber, för att bygga vägar, för att odla jorden. Guds land skulle inte längre ligga för fäfot, utan de skulle förvandla det till ett paradis.
   Och ingen var i stånd att avvända dem från sin föresats.
   Nere vid kyrkan bodde en gammal prostänka. Hon var så gammal, så gammal. Hon bodde i en stor vindskammare i posthuset snett emot kyrkan. Hon hade bott där, alltsedan hon måste flytta från prostgården.
   Det hade alltid varit sed, att en och annan av de rikare bondkvinnorna, när de kommo till kyrkan om söndagarna, gingo upp till henne med litet nybakat bröd eller litet smör eller mjölk. Då lät hon genast sätta på kaffepannan, och den, som kunde skrika bäst, talade med henne, ty hon var fruktansvärt döv. Då försökte man berätta henne vad som hade hänt under veckan, men man kunde aldrig veta hur mycket hon förstod av det, som sades till henne.
   Hon satt ständigt inne på sitt rum, och långa tider glömde människorna nästan bort henne. Så gick någon förbi och fick se hennes gamla ansikte bakom de vita, pösande gardinerna. Då tänkte man: ”Jag får inte glömma bort henne, som sitter så ensam. I morgon, när vi har slaktat vår kalv, ska jag gå opp till henne med lite färskt.”
   Det var ingen, som kunde finna ut vad hon visste eller inte visste av det, som skedde i socknen. Hon blev allt äldre och äldre, och till sist tyckte hon inte fråga efter något, som var av denna världen. Hon satt bara och läste i ett par gamla postillor, som hon kunde utantill.
   Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne att kläda sig och som kokade hennes mat. De voro bägge två rädda för tjuvar och råttor och undvek helst att tända ljus om kvällen av fruktan för eldfara.
   Flera av dem, som hade blivit Hellgumianer, hade brukat komma upp till gumman med små presenter. Men sedan de hade omvänt sig och avskilt sig från alla människor, gingo de inte mer till henne. Ingen visste om hon hade förstått varför de inte kommo.
   Ingen visste heller om hon hade hört något om den stora utflyttningen till Jerusalem.
   Men en dag befallde gamla prostinnan sin piga att skaffa hästar och vagn, därför att hon skulle ut och åka.
  Vad den gamla pigan måtte ha sett förvånad ut!
   Men när hon försökte göra invändningar, gjorde den gamla damen sig stendöv. Hon bara satte upp högra handen med pekfingret högt i vädret och sade:
   – Jag vill ut och åka, Sara Lena. Du ska skaffa hästar och vagn.
   Sara Lena hade inte annat att göra än att lyda. 
Hon måste gå till kyrkoherden för att be om ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett otroligt besvär med att vädra en gammal skinnkrage och en sammetshatt, som hade legat i kamfer tjugu år i sträck.
   Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder.
   När prostinnan satt i vagnen, befallde hon, att man skulle köra henne till Ingmarsgården.
   Där uppe blevo de inte litet förvånade, då de såg vem det var som kom.
   De gingo ut och lyfte henne ur vagnen, och hon kom in i storstugan. Där inne voro flera Hellgumianer samlade. De sutto till bords. Under dessa sista tider brukade de komma tillsammans och förtära gemensamma torftiga måltider, bestående av ris och te och andra lätta rätter för att förbereda sig till den förestående ökenvandringen.
   När prostinnan kom på tröskeln, stannade hon och såg sig om i rummet. Några försökte tala till henne, men den dagen hörde hon ingenting alls.
  Hon höjde handen och sade med torr, hård röst, såsom man ofta hör döva tala:
   – Ni kommer inte mera till mig, därför har jag kommit till er för att säga er, ni ska inte fara till Jerusalem. 
Det är en ond stad. Det var där, som de korsfäste vår frälsare.
   Karin försökte svara henne, men hon hörde ingenting, utan fortsatte:
   – Det är en ond stad, det bor dåligt folk där. Det var där, som de korsfäste Kristus.
   – Jag kommer hit, fortfor hon, därför att detta har varit ett gott hus. Ingmarsson har varit ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn. Ni ska stanna i vår socken.
   Så vände hon sig om och gick ut. Nu hade hon gjort sitt, nu kunde hon få dö i ro. Detta var den sista handling, som livet krävde av henne.
   Karin Ingmarsdotter grät, sedan gamla prostinnan hade rest.
   – Det är törhända inte rätt, att vi far, sade hon. Men på 
samma gång var hon glad att gamla prostinnan sagt: ”Det är ett gott namn. Det har alltid varit ett gott namn.”
   Detta var första och enda gången, som någon såg Karin Ingmarsdotter tveksam inför det stora företaget.