Anders Zorn (1860–1920) har alltid befunnit sig i en korseld. I dag behandlas han å ena sidan lite som en ”founding father” för moderniteten, samtidigt som han betraktas med en viss misstänksamhet av dagens konstetablissemang. Samtiden tycks ha ett behov av att både bevara och distansera sig från sitt eget arv. Under sin livstid tillhörde han den förtrupp som såg till att omvandla Konstakademien, och betraktades då med stor skepsis av dåtidens konservativa akademiker. Mitt i allt detta står han som en trygg referenspunkt – en konstnär som går att lyfta fram i utbildningar, i museisammanhang, i public service. Han står för kvalitet, hantverk och en förankring i en tid då konsten fortfarande hade en tydlig plats i samhället.
Zorn känns påfallande modern. Hans bildvärld behöver inte översättas till vår tid: hans bilder talar ett språk som vi intuitivt förstår. Utsnitten är ofta fotografiska, kompositionerna spontana, nästan impressionistiska i sin direkthet. Det är lätt att förstå varför Zorn fortfarande tilltalar en publik som är van vid fotografi, film och snabba visuella intryck.
Kanske är det därför som jag har en kvarhängande känsla av att SVT:s nya dokumentär ”Zorn – om konsten att göra sig odödlig” närmar sig konstnären på ett mycket bekvämt sätt. Den involverar gedigen forskning och kunskap, bildrikedom och flera sympatiska experter, men det känns som att jag har sett den förut. Som konsthistoriskt orienterad konstnär hade jag tyckt att det vore mycket mer intressant att se en ny dokumentär om Zorn i relation till de konstnärliga grunderna än ytterligare en om hans prestationer och synder.
