Donald Woods Winnicott (1896–1971) var psykiatriker och barnläkare och mer än så. Ett av hans centrala begrepp var hållbar barndom, ett annat var närvaro, ett tredje känslan av att vara verklig och ett fjärde glädjen. Hur blir ett sunt jag till? Vad leder till psykisk hälsa? Att läsa Winnicott är att bli påmind om hur en kärleksfull omsorg i barndomen – eller bristen på en sådan – påverkar vad vi blir, vad vi förmår och inte förmår. Centralt är leken, som enligt Winnicott inte enbart är nödvändig för vårt välbefinnande, utan är själva förutsättningen för att vi över huvud taget bildar ett jag, en egen värld och sfär, som i sin tur är nödvändig för att möta andra och verkligheten som sådan. Terapeutens uppgift blir hos Winnicott att leda patienten bort från ett tvångsmässigt och av brister deformerat jag in i en frihet och autenticitet som leken är ett rent uttryck för. Att vara i kontakt med andra blir här en essentiell historia – allt annat leder till såväl inre som yttre död; det finns inget liv utanför det verkliga, som i sin grund alltid är en gemensam historia hos Winnicott. Han är i sina skrifter och föredrag främst inriktad på modern och hennes relation till barnet. Han hävdar att barnets hälsa är helt i händerna på moderns omsorg, och om denna omsorg inte finns är barnet mer eller mindre förlorat. Moderns närvaro stannar nämligen inte vid att se, vidröra eller beröra, avlyssna och hjälpa barnet, utan att stå tillbaka; den rätta närvaron är – allteftersom barn växer – att låta barnet vara. Att ta ett steg tillbaka, att överge utan att överge, att ge barnet den plats det behöver för att hitta ut till den verklighet som inte är dess egen, där inte minst modern och hennes behov inte står i centrum.
   Vägen till ett sant jag, till verklighetskontakt, till balans och välmående, går alltså över såväl frigörelse – i en harmonisk, icke neurotisk självständighet – som tillhörighet. Winnicott ser här inte antisociala beteenden som något av nödvändighet negativt, utan som något hoppfullt, som ett uttryck för ett sökande, då den som alltjämt reagerar, alltjämt höjer rösten och så vidare, har åtminstone potentialen att förändra sig själv och bli mer sann, och också påverka en omgivning som lider av en mer kulturell eller kollektiv brist. En försvagad, osjälvständig, människa dras till andra osjälvständiga människor, och vi får något som liknar en ”masspsykos”, som upprätthålls av rädsla, av ängslighet, och sådant som följer av det: missunnsamhet, illvilja och glädjelöshet.

Ur ”Lek och verklighet”

Det är vanligt att man hänvisar till ”verklighetsprövning” och att man gör klar skillnad mellan apperception (igenkännande) och perception (varseblivning). Jag gör nu anspråk på ett område som ligger mellan spädbarnets oförmåga och dess växande förmåga att känna igen och acceptera verkligheten.
   Jag undersöker därför vad som ingår i en illusion, något som man tillåter spädbarnet att ha och som i det vuxna livet ingår i konst och religion, och som ändå blir ett tecken på vansinne när den vuxne ställer alltför stora krav på andras godtrogenhet, när han tvingar dem att medge att de har en del i en illusion som inte är deras. Vi kan ha respekt för andras upplevelse av illusion, och om vi vill kan vi förena oss med andra och bilda en grupp på grundval av likheten hos våra illusionsupplevelser. Detta är en naturlig rot till gruppbildning bland människor.
   Jag hoppas att det är klart att jag inte syftar just på småbarnets teddybjörn eller på spädbarnets första bruk av den knutna handen eller fingrarna. Jag undersöker inte speciellt objektrelationernas första objekt. Jag är intresserad av den första ägodelen och av det område som ligger mellan det subjektiva och det som kan objektivt iakttas.