Robert Karl Oskar Broberg (1940–2015) tillhör det minskande antal offentliga svenskar som de flesta av oss alltjämt har en relation till. På en ytlig nivå kanske det handlar om hans humor, hans glada melodier och lustiga texter, så lekfulla, spetsfundiga, och ändå så fulla av mening som går bortom beskrivningarna av dem. De lever vidare i kraft av att de liksom inte går att glömma, även när man bara hört dem en eller två gånger. Fraser och titlar som ”Min bil är inte lik din bil, det är en likbil” är omöjliga att glömma när man väl hört dem. För min egen del, som är född i Sverige men som försvann utomlands innan jag lärt mig språket, och som återvände först i tonåren, är det denne senare Robban Broberg som format min bild av honom. En sång som ”Ingela” (”Ingela, vilken pingela” och så vidare) tillhör en annan epok, en mer oskyldig tid, och när jag i dag lyssnar till den är det svårt att inte även fyllas av vemod. Broberg blev med åren en sargad människa, och han har själv beskrivit hur han gick in i ”den berömda väggen”. Det ”mullrade” inom honom, har han sagt, och grunden inom honom rasade. Därtill kom moderns och faderns död, som fick honom att än mer förlora riktningen i sig själv. Han var alltid sträng mot sig själv, har han berättat, hade stora krav på sig själv, på att vara stark, på att alltid kunna resa sig, och sådant kan många av oss säkert relatera till. Man vill vara bra för andra, och man gör allt man förmår för att tillfredsställa omgivningen och glömmer sig själv på vägen. Broberg reste sig gång på gång, och föll med andra ord lika ofta – i hans senare texter skönjer man denna kamp, denna livssorg, som ger orden deras laddning, angelägenhet – och skönhet.
   En tacksamhet över de själar som generöst ger vad de har, som ärligt delar med sig av sitt livsöde, är alltid på sin plats, även när det är mer smärtsamt än vad vi förmår bära. Lindringen i igenkänningen, förlösningen i det delade – Robban Broberg var konstnärligt anspråkslös, men på ett sådant vis som gjorde skillnad i kraft av denna anspråkslöshet.

Spring inte så fort

Spring inte så fort, Pappa.
Vänta på mig.
Det är nåt jag vill visa dig.
En död fågel, som trillat ner ifrån sitt bo.
Pappa, vet du vart man kommer när man dör?
Spring inte så fort, Pappa.
Vänta på mig.
Jag har nåt jag vill ge till dig.
En stor teckning, som jag alldeles nyss gjort.
Med ett jättefint slott där vi kan leka att vi bor.
Spring inte så fort, Pappa.
Vänta på mig.
Det är nåt jag vill fråga dig.
Varför är det så viktigt, med att vi kommer dit bort?
Jag tycker leken här och nu jämt känns så kort.
Spring inte så fort, Pappa.