När krav på märkning och volym styr inköpen pressas innehåll, ursprung och yrkesfiske åt sidan. Resultatet blir produkter som behåller sina namn men förlorar sin förankring. Samtidigt hamnar kustfiskarna längst ner i kedjan och tvingas bära kostnaden för ett system som säger sig värna hållbarhet, men inte deras möjlighet att fortsätta fiska. Det skriver Yan Strömberg Juth.
Det som nu händer med surströmmingen och de så kallade sardinerna handlar inte bara om ett receptbyte utan är ett symtom på ett större problem. När marknaden pressas av brist, hållbarhetsmärkning och butikskedjornas krav möter konsumenten till slut en burk vars innehåll inte längre motsvarar det ord man tror sig köpa. I fallet surströmming har Ica enligt uppgift beslutat att inte längre köpa in den traditionellt fångade råvaran, utan i stället kräva MSC-certifierad strömming från annat fiske. Samtidigt har Sardinmästaren försvarat sitt namnbruk med att EU-regler tillåter flera arter under handelsnamnet sardiner, och att det latinska namnet på förpackningen ska förklara vad burken faktiskt innehåller. Det må vara juridiskt möjligt, men det är inte samma sak som att vara tydlig mot människor.
Juridisk korrekthet används som substitut för konsumentärlighet. MSC:s egna riktlinjer säger att produktens handelsnamn inte ska hänvisa till icke-certifierade arter och att bilder eller marknadsföring inte får ge fel intryck av vad produkten är. Ändå har vi hamnat i en situation där varumärken och butikskrav driver fram produkter som i praktiken byter identitet men behåller sitt gamla namn för att inte tappa marknadsvärde. För konsumenten blir resultatet en urholkad tillit. Man köper inte bara fisk i tomatsås eller surströmming – man köper tradition, ursprung och en berättelse om vad som ligger i burken. När den berättelsen blir otydlig luras konsumenten att betala för en historia som inte längre stämmer.
Men detta är inte bara en fråga om etikett och språk. Det handlar också om våra lokala kustfiskare i Bottenhavet och Bottenviken. Redan i dag är strömmingskrisen så allvarlig att producenter och fiskare vittnar om att små lokala fångster inte räcker för att hålla verksamheterna vid liv. SVT har rapporterat att Oskars Surströmming tvingats lägga ner och att fiskare som levererar strömmingen har stora problem. En annan producent säger rakt ut att efterfrågan är mycket större än vad som går att leverera. Det här är inte ett tecken på ett friskare system utan på ett system där de som faktiskt fiskar nära kusten hamnar längst ner i värdekedjan.
Samtidigt har fisken i Bottenhavet och Bottenviken inte bara ett ekonomiskt värde utan också ett kulturellt och regionalt värde. Regeringen har nyligen lyft fram att den skyddade beteckningen Norrlandsströmming kräver att fisken är fångad i Bottenhavet eller Bottenviken och landad samt sorterad inom 24 timmar. Det visar att det faktiskt går att skydda lokal kvalitet, lokal metod och lokal identitet. I stället för att tömma traditionen på innehåll borde politiken och handeln stödja just sådana lösningar. Om vi kan skydda ett namn geografiskt borde vi också kunna kräva att traditionella produkter får vara just traditionella, inte ompaketerade efter butikskedjornas logik.
Bakgrunden är förstås att fiskbestånden är pressade. Havs- och vattenmyndigheten visar att kvoterna i Östersjön justerats kraftigt, och WWF har samtidigt slagit larm om att sill och makrill har rött ljus i fiskguiden eftersom fisket bedöms som ohållbart och hårt pressat. Det är alltså lätt att förstå varför handeln vill ha certifiering och kontroll. Men hållbarhet får inte bli ett alibi för att köra över småskaliga kustfiskare eller göra traditionella produkter till generiska industriartiklar. Om lösningen blir att marknaden överger de lokala fiskarna och i stället köper in det som lättast passar en märkning, då har vi inte löst hållbarhetsfrågan. Vi har bara flyttat problemet från havet till människorna som lever av det.
Det finns därför en enkel slutsats: dagens system behöver mer transparens, inte fler dimridåer. Arten ska stå tydligt på framsidan. Fångstområde, fiskemetod och ursprung ska vara lättbegripliga. Traditionella namn ska reserveras för produkter som verkligen bär traditionen. Och våra kustfiskare i Bottenhavet och Bottenviken måste få rimliga villkor att fortsätta leverera mat, inte bara råvara till en marknad som vill ha hållbarhetsstämpel men inte betala för det verkligt hållbara arbetet. Om surströmming ska vara något mer än ett marknadsnamn måste vi sluta låtsas att innehåll, kultur och ursprung är utbytbara delar.
Yan Strömberg Juth
Debattör
