Ernst Jünger (1895–1998) kan läsas på vitt skilda sätt, inte minst i sina dagböcker, och ändå träffar de en och samma fråga: Hur ska man förhålla sig till sin samtid, och i synnerhet om den är en urartad historia? Jünger pendlar mellan att distansera sig från den, genom att göra den till en arketypisk, historisk och ofrånkomligt upprepande historia, till att se det enskildas realitet och värde. I det sistnämnda fallet är kulturen, det traderade, av avgörande betydelse, och står i kontrast till barbariet. Denna motsättning kan även formuleras som en kamp mellan en tro på en förfinad humanism och idén om tillvaron som en fråga om zoologi. I sina dagböcker från andra världskriget blir denna kamp påtaglig hos Jünger. Han har, när kriget börjar, hunnit bli 47 år, och hans ungdomliga romantisering av kriget och striden har bleknat och kommer att försvagas och rent av ersättas av äckel under krigets gång. De stridande parterna är enligt Jünger mer eller mindre utbytbara, de står inte för något idealt eller sant, och kriget självt har blivit till ett opersonligt maskineri, en inhuman likgiltighet, satt i system. Makten saknar all ande; den politiska människan har tagit över. Jünger känner till försöken att mörda Hitler, då han rör sig inom de nazikritiska officerskretsarna där generaler som Erwin Rommel och Karl-Heinrich von Stülpnagel ingår, men han tror inte på politiska attentat; förmodligen en rest av hans ridderliga ideal. Inom dessa militära och ofta adliga kretsar tror man inte på nazismen, och ser Hitler som ett dödligt hot mot Tyskland och allt vad det står för.
   Ernst Jünger har varit, är och förblir omdiskuterad, mest förmodligen för att man inte förstår honom. Han var för mycket av inte en estet utan någon som estetiserar, vilket stundvis är tydligt även i dagböckerna, och detta leder mången läsning fel. Det är som skillnaden mellan att vara en genuint moralisk människa och att vara någon som av den ena eller andra anledningen uppskattar och därför förespråkar moral. Jünger är i själva verket en högst moralisk människa, kanske för fåfäng, och alltför rationell, för att fullt ut betala det pris som ett mer naket blottande skulle kosta honom. Han studerar ingående Bibeln under kriget, och hans blick för skeendet – registrerande, saklig, ”objektiv” – kan te sig kylig, men det är uppenbart att det är hjärtat som driver honom. Någonting har gått sönder, eller gått förlorat, bland människorna. En oskuld, en idealism, en tro. Alltför många går vidare som maskinliknande varelser. En magisk värld har nedfallit i zoologi. En allas kamp mot alla. För Jünger är nazismen enbart ett av många groteska uttryck för en ”tidsanda” som hotar människan själv, hennes värden, hennes skönhet. ”Om den du träffar är människa eller maskin, avslöjas redan av den första repliken”, skriver Jünger, och påminner om att något annat är möjligt.

Ur ”Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation”

Kirchhorst, 30 april 1939
I eftermiddags med min bror ute på mossen i kvavt väder. Samtal om skillnaden mellan nihilism och anarki. Enligt Friedrich Georg består denna olikhet även av det faktum att nihilismen förmår tillägna sig en betydande grad av ordning. Man skulle kanske rent allmänt kunna påstå att den synbara ordningen måste öka i samma mån som den inre harmonin går förlorad. Således ökar antalet läkare i samma takt som förmågan att bota försvinner.