Fjodor Dostojevskij (1821–1881) och hans roman ”Dubbelgångaren” liknar ingenting annat. Det är inte minst ett underbart psykologiskt porträtt av en karaktär som först ett halvt århundrade senare kom att bli legio i västerländsk litteratur. En regelrätt neurotiker, som förlorat greppet om verkligheten, sig själv och själva livet – en främling bland människorna som tvingas ifrågasätta allt som han möter. Verkligheten ter sig alltmer som en mardröm för honom. Alla tycks vilja honom illa, alla utnyttjar honom – själva samhället är som en ondsint organism som inte lämnar honom någon ro utan arbetar på att förödmjuka honom på alla möjliga vis; inte ens droskägarna vill köra honom mer, då någon slags dubbelgångare trängt in i hans liv och gjort honom till något som mer liknar ett ingenting. Knut Hamsun skriver några decennier senare något psykologiskt sett likartat i sin ”Svält”, medan han i sina senare romaner låter huvudpersonerna trumfa vilsenheten – en människa som snarare söker sig bortom människornas värld och finner sin styrka i naturen, kulturen och hos gudarna. Dostojevskij är med sin roman tidigt ute med att gestalta en belägenhet av förvirring och patetik, och når – som jag ser det – längre i analysen av varför en sådan arm människa ser världens ljus. Samhället, genom stat, kyrka, genom sina militäriska och polisiära institutioner, blir sig självt nog, och den lilla männi­skan irrar omkring som en försöksråtta i de lika labyrintiska som detaljerade spelplanerna av förordningar, lagar, bestraffningar och belöningar.
   Dostojevskij satte ”Dubbelgångaren” högt bland sina böcker. Varför? Vad är egentligen hjältens problem i boken? Rör det sig bara om en sinnessjukdom, som hjälten fallit offer för? Frågor om identitet, om det existentiella i en tid av distraktioner, av rollspel, av frivillig och ofrivillig anpasslighet, aktualiseras i denna Dostojevskijs andra roman. Det handlar om en självmedvetenhet som satt krokben på sig själv, om en ängslighet, av social karaktär, där individens tillvaro alltmer kommer att handla om att känna av vad som är det rätta att säga, göra och tänka. Ingen är fri – annat än möjligen i sitt sociala överläge, som mäts i rikedom och status. Allt har som spårat ur, allt är mer eller mindre trasigt, och bygget hålls krampaktigt ihop av meningslösa detaljer och ideal, av konventioner som bärs upp av inget annat än konventionerna själva. Självmedvetenheten stegras till vad som liknar schizofreni. Spegelbilden blir lika verklig som det avspeglade. Bilder och föreställningar, ideologi och centraliserade direktiv, ställer sig i vägen för det verkliga, och den enskilde drunknar i en berättelse utan början eller slut.

Ur ”Dubbelgångaren”

I den klart upplysta matsalen trängdes en skara gäster kring buffén, på vilken stod uppdukade en massa aptitretande smårätter av det slag, som bättre folk brukar inleda sina middagar med. Kyparen hade fullt upp att göra med att servera, fylla i glasen och ta betalt. Herr Goljadkin väntade till det blev hans tur och sträckte sedan ut handen efter en fiskpaj. Han gick till ett hörn, ställde sig med ryggen åt lokalen och åt med god aptit. Därpå gick han tillbaka, lade tio kopeker på disken och gav kyparen en blick, som sade: ”En pastej – där ligger pengarna.”
   – Det blir tio rubel och tio kopeker, sade kyparen buttert.
   Herr Goljadkin såg stort på honom.
   – Är det mig ni talar med?… Jag har bara tagit en pastej.
   – Ni har tagit elva, svarade kyparen mycket bestämt.
   – Ni misstar er… ni misstar er absolut… Jag har bara tagit en pastej.
   – Jag har räknat dem – ni har tagit elva. Ni måste betala vad ni tagit. Här är ingen gratisservering.
   Herr Goljadkin stod som förstenad. ”Vad skall nu det här betyda?” for det genom hans huvud. Under tiden stod kyparen och väntade. Gästerna trängdes nyfiket kring herr Goljadkin, som redan hade stuckit ner handen i fickan för att ta fram en rubel och betala. ”Elva stycken – så, gärna för mig!” tänkte han och blev blodröd. ”Förresten är det väl inte så märkvärdigt, om en gäst äter elva pastejer. Antagligen kände han sig hungrig, och så åt han elva stycken. Väl bekomme! Det är väl inget skäl till att bli förvånad och skratta!”…
   Plötsligt ryckte herr Goljadkin till som stucken av ett bi; han tittade upp – och i samma ögonblick hade han funnit gåtans lösning, förklaringen till detta trolleri… I dörren till den bredvidliggande lokalen, nästan rätt bakom kyparens rygg och med ansiktet vänt mot herr Goljadkin – i denna dörröppning, som vår hjälte till nu trott vara en spegel, stod en människa – stod han, stod herr Goljadkin själv – inte den gamle herr Goljadkin, inte hjälten i denna berättelse, utan den andre herr Goljadkin, den nye herr Goljadkin.