Johann Georg Hamann (1730–1788) översattes först sent till svenska, men när det väl skedde gjordes det med desto mer bravur av Staffan Vahlquist. Kulturgärningar är som regel resultatet av initiativ från enskilda, vilka brinner för värden som mer sällan intresserar den bredare massan och de stora förlagen. Förlaget Ruin utgav år 2012 ett urval texter av denne lika originelle som djupsinnige preussiske tänkare Johann Georg Hamann, och översättaren Staffan Vahlquist har även skrivit en imponerande inledning till boken. Valquist målar upp den idéhistoriska bakgrunden – det handlar om en tidig uppgörelse med upplysningen, med den förnuftstro som kom att prägla vår moderna historia, med sina löften, problem och faror. Människan som upphöjt sig och sitt till att bli hela bilden, till ett enögt ideal, till ledstjärna för allt som dess anspråk möter. Hamann ryggar tillbaka som inför satan själv, och han förklarar – på sitt halvt vilda och ändå knivskarpa vis – vari det intellektuella misstaget låg inom denna moderna tankeriktning. Hamann är värd att läsa och än mer att begrunda, och det är nog inte någon större tillfällighet att det dröjde hundratals år innan denne fräne kritiker från Königsberg fanns att läsa i svensk språkdräkt.
   Tilltalet är explosivt, intensivt och ändå träffsäkert. Även i detta finns en lärdom och en avsikt: hur något förmedlas är väsentligt. Information är en sak, medan ett språk som berör på djupet, som träffar rätt, kräver ansträngning även hos läsaren: Hamann skriver för att läsaren själv ska tänka tanken, och inte för att servera den. Enbart detta gör honom mindre allmän; självständiga läsare är förmodligen lika ovanliga som originella människor. Immanuel Kant är både explicit och mellan raderna föremål för Hamanns kritik. De var vänner, men i Hamann fick Kant svar på tal, och där den ene är lyrisk, målande och temperamentsfull, är den andre rätt stel, torr, som fast i sina abstraktioner. Ett flertal framstående tänkare har tagit intryck av Hamann – Kierkegaard menade att Hamann var ”ett högbegåvat genius”, Goethe sade att Hamann var ”sin tids mest briljanta hjärna”. Andra tänkare som sannolikt tagit intryck av Hamann är Simone Weil, Nietzsche, Heidegger och Wittgenstein.
   Återigen vill jag här nämna Staffan Vahlquist, och inte minst hans inledning till denna klassiker bland svenska översättningar av mer originell filosofi. Vahlquist formulerar sig så elegant och precist att egna formuleringar ter sig onödiga, som när han skriver: ”Under förnuftets frihetsretorik dolde sig en önskan att styra människors tänkande och beteende, en vilja till makt som gick hand i hand med den absoluta statens framväxt.” 
   Ett rationellt övermod, en babelsk hybris.