Anna Dostojevskaja (1846–1918) är något av det mest kärleksfulla som man kan läsa. Berättelsen om hennes liv, och inte minst åren med den kanske främste författaren som givits oss – och då talar jag inte främst i litterärt hänseende, utan i mänsklig rikedom, sensibilitet, djup och skönhet – rör om inombords. Anna Dostojevskajas omsorg om sin make Fjodor Dostojevskij och minnet av honom, av deras kärlek och deras gemensamma vardag och liv, är smärtsamt vacker. Lyckan är en sällsam sak, och jag är knappast den ende som påminns om egna misslyckanden vid läsningen; Dostojevskaja är en berättare i egen rätt. Vad vore vår vandring på denna jord utan drömmen om en hemkonst, om vila, om en ren, generös och ömsesidig kärlek?
   Många är avsnitten i memoarerna som är minnesvärda. Anna Dostojevskas möte med den åldrade Tolstoj, långt efter det att Dostojevskij dött. Åren i Europa, i skuggorna av Fjodors spelmani. Glädjen över barnen. Olusten över den skriande penningbristen.
   Bakgrunden till avsnittet som här publi­ceras är denna: Fjodor Dostojevskij befinner sig – ännu en gång – i ett pressat ekonomiskt läge, och han har förbundit sig att på några veckor skriva en roman för att betala igen sin skuld. Tiden går och ingen roman blir skriven. En ung stenograf anlitas, för att om möjligt rädda projektet och därmed Fjodors ekonomi. Den unga kvinnan är Anna, och hon kommer att stenografiskt anteckna inte bara en roman (”Spelaren”) utan i detalj beskriva sina och den blivande makens samtal, från det första trevande mötet till att manuskriptet i tid avslutats och levererats till gäldenären. Vi kommer Dostojevskij nära, liksom vi kommer nära Anna på hennes väg till att bli hustru, mor och så småningom änka. Otaliga anekdoter ger liv åt deras relation, med sina såväl mer komiska som tragiska sidor; förmågan att skratta åt sig själv, åt sin patetiska svartsjuka, hennes som hans, kan endast mätas mot den kärlek som de har för varandra. Den vördnad som de delar för vad som måste kallas livets helighet. De gläds åt att de finns till, åt vad som ges, åt varandra, åt det som förenar dem. Flera barn får de, och fjorton gemensamma år, innan Fjodor somnar in. På dödsbädden citerar han ur Matteusevangeliet, och hans sista ord till sin älskade blir: ”Kom ihåg, Anya, jag har alltid älskat dig passionerat, och jag har aldrig någonsin varit dig otrogen, inte ens i mina tankar!”
   Var det bättre förr? Anna Dostojevskas memoarer, så fulla av liv och närvaro, är ett skriftligt bevis för att ingen materiell framgång kan trumfa det allra finaste inom oss.