Bengt Jahnsson-Wennberg (född 1963) skriver nära barndomen, som om han för allt i världen inte ville lämna den utan sökte hålla den levande inom sig. Den unge pojken sammanfaller med mannen som hunnit bli stor, så stor att han kan skriva om den värld som försvunnit och ändå finns kvar. Jahnsson-Wennberg målar i ord – och han berättar i sina målningar, verksam som han är även som konstnär. Han låter motiven sammanfalla med beskrivningen, så att form och innehåll inte kan skiljas åt – författarens röst och konstnärens bilder, tilltal och det tilltalade, blir ett, som om minnet och känslan inte kan gå skilda vägar. Betraktar man Jahnsson-Wennbergs tavlor är det lätt att förundras över att de är lika konkreta som undflyende; färgerna är separerade, men går samtidigt in i varandra, vilket gör att målningarna får en drömsk karaktär. Hans böcker fungerar på samma vis – precisa, men ändå undflyende. Denna stil, denna teknik, låter ett rum uppstå där vemod, nostalgi, smärta och glädje vävs in i varandra, samtidigt som de liksom löses upp. Tonen är klar och distinkt, och tolkningarna lika öppna som självklara.
   Jahnsson-Wennbergs far var författaren och teaterkritikern Bengt Jahnsson, som vi under denna vinjett för någon månad sedan publicerade en novell av. Fadern och sonen delar humorn, men de skiljer sig också åt; inte minst är fadern mer ironisk, stundvis bitande sarkastisk. Sonen söker inga sådana effekter, utan låter det mest vardagliga och nära framträda i egen rätt, så att själva verkligheten får stå för effekterna. En gemytlighet infinner sig, en fridsamhet, mitt i allt vemod, som inte är vanlig i den svenska litteraturen idag. Prosan får karaktären av tidsdokument, men på ett omvänt vis: utan att bekomma sig vänder sig de varsamma orden bort – inåt. Barnets blick, öm, mitt i det gåtfulla i att saker och ting över huvud taget finns, mitt bland vackra och förtätade iakttagelser, som i en spröd och livfull andning.

Ur ”Lunch bakom horisonten”

Jag rotade bland mina gamla leksaker på mammas vind i Stockholm. I botten av en kasse låg en tändsticksask dekorerad med guldglitter och blåmålade flörtkulor. Jag öppnade den och ut trillade en papperssvala målad med skarpa spritpennefärger. Vingarna var ljusblå med varsitt gult trasselsuddsmoln på mitten, flygplanskroppen färglagd i brunt runt några rader skrivna med mammas handstil där hon bjöd två grannbarn att komma över på mitt femårskalas. Jag mindes dem väl. Den ene var ett år äldre än jag och hette Joakim, den andre, Pontus, ett år yngre. De bodde i huset mittemot. Jag var ofta över och lekte med dem.
   Jag nålade upp papperssvalan på kökslampan och skrev en lapp till mamma om hur jag hittat den. Hon var bortrest. Jag var på genomresa och sov bara över natten, hade kört bil ner från Umeå. Nästa morgon skulle jag vidare till Skåne.
   När jag en vecka senare tittade in på tillbakavägen var lägenheten fortfarande tom. Tände i köket och såg papperssvalan som jag hade glömt bort. Nu var den helt vit. Lossade den från lampan och tittade närmare. Svagt kunde man ana några av bokstäverna. I övrigt hade dagsljuset på bara några dagar blekt bort spritfärgerna som klarat sig över tre decennier i tändsticksasken.
   Jag har ett tydligt bildminne från min femårsdag. En gammal tant eller faster böjer sig ner. Med en helt annan röst än den hon nyss använde till en som stod bredvid henne frågar hon:
   ”Hur många år fyller du?”
   Håller upp handen och spretar med fingrarna.
   ”Jaha, nu ska vi räkna. Een tvåå treee å så tummetott, det blir fem ha ha.”
   I trädgården intill huset hade vi dukat ett långbord under päronträdet, mitt favoritträd. Från rummet som jag hade på andra våningen såg man rakt in i dess krona. Där hängde min astronaut som fastnat med fallskärmen vid en gummibandsuppskjutning från en raketramp i plast. Astronauter och raketer var populära för man höll på med månresor. När det var direktsändning från månen stolpade astronauten omkring, fastnade i en stillbild, fortsatte sedan vidare. Med jämna mellanrum avbröts rösterna av sprak. Kvällstid när man såg månen kunde jag se raketen som en liten prick röra sig över månytan. Och med hjälp av pappas reservglasögon som brukade ligga på fönsterbrädan i vardagsrummet kunde jag även se månlandaren. Den liknade ett hål med ben på.
   Om nu min astronaut skulle sitta fast någonstans, så var päronträdet i vår trädgård bra. Nu blommade det. Kvistar stod i glaskaraffer på den stora mönstrade duken. Jag var placerad vid mitten av bordet som stod i en u-form under päronträdet. Runtom satt vuxna. Jag ville ha en bit av tårtan och frågade en bredvid om man inte kunde skicka över den så att jag fick en. Jo, det kunde man, och tårtan började vandra medan var och en tog för sig. Jag frågade varför de inte kunde skicka tårtan direkt så att jag slapp vänta, varpå alla började skratta utan att jag förstod varför förrän pappa började förklara för mig.
   Så minns jag min femårsdag, men jag måste ha blandat samma olika minnesbitar. Jag fyller år på vintern.
   Jag frågade mamma. Hon kom ihåg den väl. Det hade varit en stor fest. Farmor och andra släktingar och vänner var där. Mitt under festen hade mamma gått upp till övervåningen och ringt den man som hon senare gifte om sig med. Pappa förstod vem hon pratade med, och resten av kvällen gick det kalla vindar genom rummen i form av stickiga repliker och bortvända ryggar. Av detta minns jag inget alls.