Sommarlovet står för dörren. Jag minns den förundran jag som barn kände inför detta faktum – inte nog med att världen stod i blom och dagarna var utan slut, nu stundade dessutom friheten. Visst förstod jag att sommaren bestod av månaderna juni, juli och augusti och att sommarlovet i slutet av den sista var till ända, ändå var det svårt att skilja sommaren från evigheten. Somrarna som jag hade upplevt var för få för att jag skulle kunna se ändligheten i det eviga. Växa skulle man dessutom, så skulle man ens vara samma person till hösten?

De ljuva sommarlovskänslorna inger i dag också svårmod, vid tanken på hur olika skoluppehållet ter sig för olika barn. För vissa är sommarlovet ett vemodigt avbrott från att dagligen träffa sina kamrater, medan det för andra är friheten att slippa sina plågoandar. Enligt en rapport från Friends från i fjol har mobbningen ökat kraftigt det senaste decenniet: tre barn per klass menas bli utsatta för mobbning.

Nyligen läste jag Peter Pohls roman ”Regnbågen har bara åtta färger”. I den delvis självbiografiska berättelsen möter vi Heinrich, som år 1945 har kommit från Tyskland till Sverige med sin mor. De äldre pojkarna får snart nys om att han inte kan tala svenska, och våldet börjar. Misshandeln av Heinrich får honom snart att glömma sitt modersmål. Han vill inte längre veta av sitt namn, utan döps om till Henrik så att ingen ska ana att han är tysk, eller som mobbarna uttrycker det: ”nazist”.