Tidigare i våras lämnade regeringen skrivelsen ”Strategi för företag i kulturella och kreativa branscher” till riksdagen. I strategin formuleras en vision för 2033, där Sverige har stärkt sin position som ett ledande land inom de kulturella och kreativa branscherna. Strategin lyfter fram att branscherna har god tillväxt, bidrar till svensk ekonomi och ökar exporten, samtidigt som företag inom verksamhetsområdena bidrar till en mångfald av kulturella uttryck och kulturupplevelser i hela landet.

Skrivelsen är som en påse gott och blandat som utlovar en variationsrik smakupplevelse, men vars innehåll i realiteten är smaklöst. Om det inte vore för att så mycket stod på spel skulle formuleringarna kunna vara ett komiskt inslag i kulturdebatten.

Det är inte första gången kulturskapare kämpar för sin överlevnad och sin rätt att existera oberoende av politiska och kommersiella krafter. Det som är alarmerande är att, tvärtemot vad som lyfts fram i skrivelsen, mångfalden av kulturella uttryck och kulturupplevelser urholkas alltmer i Sverige. Färre bidrag och satsningar leder till att fria grupper, konstnärer och spel- och utställningsplatser har svårt att driva sina verksamheter vidare. De flesta kulturskapare är kreativa och handlingskraftiga, och försöker finna utvägar och nya förhållningssätt, men det finns gränser. För vissa har gränsen redan nåtts, för andra kommer den allt närmare.