Andrej Tarkovskij (1932–1986) är en filmmakare som har nära till såväl måleriet som till det litterära ordet. Det är som om att han valde sitt konstnärliga medium i trots mot dess begränsningar. Den rörliga bilden som dras till stillbilden, ljudbandet som mest av allt söker tystnad, som en poet mellan orden, där pauserna ska åter ge orden sin sanning, som ett kyrkorum, i sin stillhet och tystnad, som får människan att landa där hon befinner sig, i sitt liv, i sin kyrka på höjden i det egna landskapet. Tarkovskijs dagböcker kretsar till stor del kring besvären med att skapa, med att uppnå någonting mer än vardagen, som i hans fall är en rätt bisarr historia. Han lever i ett Ryssland alltjämt i händerna på sovjeterna, i en stat vars första ledare – Vladimir Lenin – formulerade följande ord: ”Att tala sanning – det är en inrotad småborgerlig vanföreställning.” Den statliga styrningen, nitisk in i minsta detalj, och ändå oberäknelig, slumpmässig. Synpunkterna på manus, på klippning, på film i detaljerna som i helheten, det politiska spelet, byråkraterna, ängsligheten, negativiteten. ”Det går inte att leva så här”, konstaterar Tarkovskij gång på gång, och hamnar till slut utomlands, i exil, men bara för att inom några år dö i en cancer som får sin diagnos på Karolinska sjukhuset, i samband med planeringen inför vad som blir hans sista film, ”Offret”.
   Dagböckerna ställer frågor, om vilket samhällsskick som främjar människan, hennes kreativitet, frihet och trygghet. De ekonomiska medlen ges i Sovjetunionen, men samhällsandan är förkvävande. I väst däremot, råder vid tidpunkten nästintill full frihet, men de ekonomiska medlen saknas eller är villkorade på sådant vis att kreativiteten förkvävs. I väst belönas och beundras Tarkovskij, hemma i Ryssland visas inte ens filmerna. Och regimen släpper inte ut hans familj – längtan efter sonen är smärtsam, och först när han fått sin dödsdom, och först när flera västliga ledare vädjat till den sovjetiske ledaren, kan far och son mötas igen.

Ur ”Martyrologion – Dagböcker 1970–1986”

17 november 1970
Pappa har fått hjärtinfarkt. Han vägrar att låta lägga in sig – det är något särskilt med honom och sjukhus. Han vill inte konsultera läkare. Och så sitter han där med sin brustna artär! Det verkar som om han har fått kontrakt – eller så är det precis på väg – på en kommande bok. Fantastiskt. Jag önskar verkligen att han skulle skriva mer poesi nu. Måtte bara Gud ge honom hälsan.
   Studion har fått en ny produktionsledare – en viss Sizov, från Mossovjet. Han är också vice ordförande i Filmkommittén. I rätta händer kan det bli en tillgång, i felaktiga – rena olyckan. Blir det någonsin någon ordning i Ryssland eller kommer allt att ha rasat samman innan det händer? Det har aldrig tidigare existerat en lika allmän, total brist på ordning. Och alla har blivit oförbätterliga lögnare som inte drar sig för att bedra och förråda. Så här kan man ju inte leva.