Det finns ämnen som man som skribent undviker att skriva om. Varför? De är helt enkelt för laddade eller svåra, och detta kan de vara av flera skäl. Ett skäl är att de inte sällan saknar enkla svar, och därför är svåra att säga något vettigt om. Ett annat är att de är förknippade med känsliga frågor och därför blir svåra att närma sig. Själva närmandet blir en suspekt historia och till ett socialt tabu. Bland ledarskribenter – och detta säger jag med viss insyn i frågan – är undvikandet snarare regel än undantag. En skribent kan skriva om ett känsligt ämne, som han valt att blunda för i många år, men detta gör han först när tidsandan blivit en annan; något mod handlar det sällan om. Den ”allmänna meningen” sätter ramarna, och i den mån det går att skönja någon vilja att gå emot vad man får säga är den väl övervägd – kombinationen inkomstkälla, social status och ”allmänna hänsyn” är helt avgörande för graden av ledarskribentens ”mod”.
Man säger vad som är möjligt – tilllåtet – att säga. Detta gäller för flertalet aktörer som rör sig i och är beroende av ”offentligheten”. Ju mindre fri eller öppen offentligheten är, desto mer av ”navigerande” kan vi förvänta oss. I en kultur som är homogen, ifråga om mer grundläggande värderingar, är åsikterna mindre konfrontativa – man delar perspektiv och kulturellt fundament – och ju mer disparat samhället blir desto fler konflikter och motstridiga uppfattningar kan man vänta sig. I en splittrad kultur blir därför navigerandet på en och samma gång allt mer nödvändigt och samtidigt svårt, för att inte säga omöjligt. Vikten av något gemensamt och bärande blir allt mer akut desto mindre gemensamt som finns att tillgå. Vår samtid blir mer begriplig för oss i ljuset av denna logik. Vi måste hålla ihop, säger man, fast det som håller ihop oss knappt finns mer. En annan konsekvens – av denna tragiska logik – är att vad som förenar oss blir allt mindre en levd och konkret verklighet. Vi delar inte traditioner mer, alltså måste vi enas om att inte dela traditioner. Ja, vi måste skapa en ny tradition (en ”värdegrund”) som säger att våra traditioner måste suddas ut, för de skapar problem.
