Att ersätta lagad mat med färdigrätter i äldreomsorgen är inte en neutral besparing, utan ett uttryck för en svagare människosyn med ett tydligt inslag av dubbelmoral. Näringsrik och aptitlig mat är en del av vården, inte något överflödigt. Hur vi behandlar äldre visar vilket samhälle vi vill ha. Det skriver hälsovetaren Per Almquist.
Det säger något allvarligt om ett samhälle när man börjar spara på maten till dem som är som mest beroende av omsorg. I kommun efter kommun ersätts lagad mat till äldre med frysta färdigrätter. Detta försvaras med hänvisning till ekonomi, effektivitet och vad som anses rymmas inom en ”skälig levnadsnivå”. Men att något kan pressas in i en juridisk miniminivå betyder inte att det är värdigt, klokt eller omsorgsfullt.
Frågan gäller inte bara matdistribution. Den gäller människosyn. Äldre personer har ofta sämre aptit. Smaksinnet förändras, sjukdomar tillkommer, läkemedel påverkar, muntorrhet och trötthet gör måltiden svårare. Just därför behöver äldre ofta mer näring per tugga, inte mindre. Om maten blir torftig, ointressant eller näringsmässigt otillräcklig ökar risken för viktnedgång, muskelförlust, svaghet, fallolyckor, infektioner, sämre sårläkning och sjukhusinläggningar. Mat är därför inte något som kan ställas mot vård. Maten är en del av vården.
Det är därför djupt missvisande när politiker resonerar som om man måste välja mellan vård och mat. Dålig mat minskar inte vårdbehoven, den ökar dem. Besparingar på äldres måltider riskerar alltså att bli dyrköpta, både mänskligt och samhällsekonomiskt. Det som sparas in i äldreomsorgen kan i praktiken komma tillbaka som ökade kostnader i sjukvården.
Men frågan är större än näringsinnehåll och kronor. För många äldre är maten en av få höjdpunkter på dagen. När denna stund reduceras till en anonym plastförpackning i mikron signalerar samhället det olyckliga att detta får räcka, att den som är gammal, sjuk eller beroende av hjälp inte längre kan förvänta sig mer, att smak, aptit, valfrihet och värdighet är sådant man får avstå från när man blivit gammal.
Vällagad, näringsrik och aptitlig mat är inte en lyx, det är en grundläggande del av god omsorg.
Det är ett synsätt vi borde göra upp med, inte normalisera. Visst finns det färdigrätter av bättre kvalitet. Men de är ofta dyrare och därför långt ifrån självklara alternativ för äldre med små marginaler. Därmed blir maten också en klassfråga. Den som har pengar kan ibland köpa sig till bättre kvalitet. Den som inte har det får acceptera det billigaste. Sådana lösningar kan knappast beskrivas som jämlik omsorg.
Det mest upprörande är kanske ändå dubbelmoralen. Flera beslutsfattare försvarar ordningen, samtidigt som de öppet medger att de själva inte skulle vilja leva på sådana måltider dag efter dag. Det som inte anses vara acceptabelt för friska och självständiga människor anses plötsligt gott nog för den som är gammal och beroende. Den som inte längre förmår laga sin mat själv ska tydligen nöja sig med mindre. Där blottas kärnan i problemet. Inte bara snålhet, utan en farlig sänkning av människovärdet.
Äldre människor är inte kostnadsposter. De är inte färdiga. De är människor med erfarenheter, vanor, behov och samma rätt till värdighet som alla andra. Därför måste vi sluta betrakta äldres mat som ett lätt område för besparingar. Vällagad, näringsrik och aptitlig mat är inte en lyx, det är en grundläggande del av god omsorg.
Ett samhälle visar sitt ansikte i hur det behandlar dem som är svagast. Om svaret till våra äldre blir att de får nöja sig med mikromat, då är problemet större än själva måltiden. Då handlar det om vilket samhälle vi vill ha.
Per Almquist
Hälsovetare
