I Dagens Nyheter kunde vi nyligen läsa rubriken ”Ska vi begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin?” Skribenten till texten är en uppburen filosofiprofessor. Om man inte känner till vederbörande sedan tidigare kunde det tyckas givet att frågan kommer att besvaras med ett ”nej”. Är man däremot bekant med denna filosofiprofessor förvånas man inte över att svaret lyder ”ja”. Resonemanget går i korthet ut på att folk via sociala medier förleds av desinformation och att detta inte bör tilllåtas, eftersom det leder till att personer som Donald Trump vinner demokratiska val.

Det anses därför värt att begränsa yttrandefriheten för att rädda den liberala demokratin. Genom att gå i god för ett liberalt system kan många frikänna sig från totalitära idéer. Ofta definieras totalitarism i termer av politiska realiteter – såsom enpartistat, centralisering och monopol – men den fråga som härmed skyms är hur detta ens har möjliggjorts. Frågan om ideologi är i slutändan underställd vad människor faktiskt värderar och inte värderar.

Andan som uttrycks i den nämnda debattartikeln är att undantag rättfärdigas av ett högre mål. I detta fall är det högre målet de demokratiska institutionerna, medan det som anses värt att offra är de enskilda människornas frihet. Detta i ett läge när ett land som Storbritannien redan är i full gång med att fängsla människor på grund av uttalanden på sociala medier. Institutionerna betraktas som något som finns för sig, medan människorna reduceras till ett störningsmoment mot sitt eget välbefinnande. Vad som ofta förglöms i dessa undantagsresonemang är att varje totalitär ansats utåt sett motiveras av att läget är så akut att något drastiskt är det enda rättfärdiga.