Hans Ruin (1891–1980) tillhörde en tid då man kunde vara både tänkare och lyhört poetisk till sin natur. En akademisk filosof och en fri själ, en estetiker som erkände annat i tänkandet än logik och argumentationsanalys och som kritiserade såväl behaviorism som nyttofilosofi. Den goda handlingen hade ingenting med debet och kredit att göra. Omsorgen var ingen matematisk fråga. När den akademiska filosofin efter andra världskriget blev allt mer ”analytisk” bannlystes själva syntesen i tänkandet, det vill säga tillvaron som sådan. Ett snustorrt filosoferande som inte bekom andra än de närmast inblandade tog över. Inte heller en poesi som saknade intellektuellt djup och skärpa föll Hans Ruin i smaken. Ett konstruerat snitt, åtskiljandet av tänkande och fantasi, av fakta och poesi, av hjärna och hjärta, om man så vill. En tankens och livets återvändsgränd.

Alf Ahlberg (1892–1979) och Gunnar Brandell (1916–1992) är två andra likaså akademiskt skolade namn som valde att förbli fria och till stor del även arbeta utanför institutionerna. Utöver den osedvanliga skärpan och bildningen, var det sensibiliteten som förenade dem; de tänkte med hjärtat men besatt ett intellekt som inte fick plats i de slutna rum som varje institution och varje universitet i slutändan är. En annan förtjänst – tilltalet. De är sympatiska att läsa alla tre, och det är ingenting att ta lätt på. Nyfikenheten, viljan till att förstå och förmedla framför att hävda sitt ego och sin sociala status, att inte briljera för sakens egen skull, och inte sällan på någon annans bekostnad, utan i stället förbli trogen den förundran som poesin och mystiken öppnar för – allt detta gjorde dem till intellektuella föredömen.