Eric Erfors efterlyser en ny kommunreform och använder Öland som exempel på ett misslyckande. Problemet är att hans resonemang visar att han inte känner till de lokala förhållanden som faktiskt har avgjort frågan. Det skriver fyra företrädare för Moderaterna i Mörbylånga kommun: Liv Stjärnlöf, Carl Dahlin, Helen Odenäng och Helén Eriksson.
Vi, ölänningarna, har inte sagt nej till en gemensam kommun en gång, utan två gånger – 2009 och 2019. Det är inget tillfälligt utslag av rädsla för förändring. Det är ett genomtänkt ställningstagande efter två omfattande demokratiska processer där argumenten vägts mot varandra.
Det fanns goda skäl till att nej-sidan vägde tyngre än ja-sidan. Frågan handlade aldrig om en ovilja att samarbeta. Tvärtom finns redan i dag, och faktiskt sedan länge, flera gemensamma verksamheter mellan Borgholms och Mörbylånga kommuner. Det avgörande var att argumenten för en sammanslagning aldrig upplevdes väga upp nackdelarna. Många såg en risk för längre avstånd mellan medborgare och beslutsfattare, en mer centraliserad kommunal organisation och ett minskat lokalt inflytande. Samtidigt presenterades aldrig några övertygande bevis för att en sammanslagning skulle ge bättre ekonomi eller bättre service. När osäkra vinster ställdes mot konkreta risker var slutsatsen för många av oss självklar.
För oss invånare spelar det stor roll var besluten fattas.
Den som vill förstå resultatet måste också börja i verkligheten. Öland är en mycket långsmal ö, och därmed långt ifrån något som skulle kunna ses som en enhetlig kommun. Avståndet mellan Byxelkrok i norr och Grönhögen i söder är omkring 13 mil. För sommargästerna som besöker ön några veckor om året är allt bara Öland. För oss som lever här året runt är skillnaderna mellan norra och södra Öland betydande. För oss invånare spelar det stor roll var besluten fattas, hur lätt det är att komma i kontakt med de folkvalda och hur nära den kommunala servicen finns.
Erfors utgår också från att en sammanslagning automatiskt skulle ge ekonomiska vinster. Det är ett antagande, inte ett faktum. Mörbylånga kommun har under lång tid haft en starkare ekonomi än Borgholm. För många väljare – särskilt i söder – blev därför frågan högst konkret: Varför slå samman två kommuner när den ekonomiskt starkare kommunen riskerar att få bära en större del av kostnaderna utan att några tydliga effektivitetsvinster kunnat påvisas?
Inte heller är det korrekt att beskriva dagens situation som två kommuner som vägrar samarbeta. Samarbeten finns redan inom flera områden och fungerar där de skapar nytta. Samtidigt finns erfarenheter av samarbeten som inte har fungerat som tänkt. Slutsatsen behöver därför inte vara att allt ska organiseras i en enda kommun. Tvärtom visar erfarenheten att det är klokare att samarbeta där det ger ett tydligt mervärde och behålla det lokala självbestämmandet där detta fungerar bättre.
Kommunreformer ska inte genomföras för att de ser rationella ut på ett organisationsschema eller passar in i en nationell debatt. De måste bygga på lokala förutsättningar och ge ett tydligt mervärde för invånarna. Just det mervärdet har förespråkarna för en gemensam Ölandskommun aldrig lyckats påvisa. Därför har vi ölänningar röstat nej – två gånger.
Detta förtjänar respekt. Inte därför att förändring alltid ska avvisas, utan därför att den lokala demokratin fungerar bäst när besluten grundas i verkliga förhållanden och inte i föreställningen att större alltid är bättre. För den som vill förstå Öland räcker det inte med att titta på en karta. Man måste också orka och vilja lyssna på oss som bor här.
Liv Stjärnlöf (M)
gruppledare och kommunalråd
Carl Dahlin (M)
vice gruppledare
Helen Odenäng (M)
ordförande
Helén Eriksson (M)
vice ordförande
