Herbert George Wells (1866–1946) tillhör denna skara författare som gärna skriver sig in i framtiden. De är som regel dystopiker, och förvånansvärt ofta får de rätt i sin varnande svartsyn. Bland denna skara är H.G. Wells en av förgrundsgestalterna. Liksom Jules Verne formulerar han sina framtidsvisioner i en litterär form som nästan alltid har äventyrets tilltal; dystopierna kommer senare att bli mörkare, mindre fryntliga, mer desillusionerade. Ännu en Kafka kunde behålla en varm humor i all absurditet, ett litet hemlighetsfullt leende i mungipan, mitt i all skrämmande anonymitet. Människan förvandlad till maskin var alltjämt i ett begynnande stadium; mer ett hot än en realitet. Där fanns, i de tidiga dystopierna, fortfarande en mänsklighet, med längtan, vemod eller sorg. För H.G. Wells, liksom för amerikanen Ray Bradbury ett halvt århundrade senare, står ögat och seendet ofta i centrum. Det är som att mardrömmen, dystopin, bäst åskådliggörs genom den blick som allting ser men ingenting upplever. Allt är kallt, kyligt, utan liv, det vill säga utan kärlek eller ömsesidighet. Blicken som gör allt främmande, avlägset, genom att alla objekt som den registrerar blir till – objekt. Människan som någonting själsligt, någonting inre, går förlorad. Den fantastiska litteraturen som litterär genre, i vilken H.G. Wells ingår, vill påminna om detta andra, och kanske kan man gå tillbaka till de persiska sagoberättelserna i ”Tusen och en natt” för att finna dess första uttryck. En vilja till att ge ord åt vad som överstiger ögat. Det magiska, gåtfulla och fantasirika.

I novellen ”De blindas land” ramlar en man ned i en isolerad dal. Här möter han ett okänt folk, där alla är blinda sedan generationer. Deras världsbild är en helt annan, och man menar i deras kultur att främlingen är galen när han talar om ”seende”. De vill bota honom, genom att operera bort hans ögon.

Ur ”De blindas land”