Charles Dickens (1812–1870) borde jag ha läst mer av och jag skäms över att jag inte har gjort det. Men jag har å andra sidan läst mycket i mitt liv, och till mitt försvar kan jag säga att jag är intuitiv i fråga om vad jag läser och inte läser. Jag kommer nu dessutom medge att engelsk litteratur generellt sett inte tillhör min favoritläsning. Får man säga så? Riskerar inte ett sådant medgivande att uppfattas som inskränkt och fördomsfullt? Akademiledamoten och litteraturkritikern Horace Engdahl skapade en del rubriker för en del år sedan när han mer eller mindre underkände amerikansk litteratur, och hans vän författaren Stig Larsson, å sin sida, har hävdat att han inte ens behöver läsa en bok för att veta om den är värd att läsa eller inte. Det räcker med att lägga en hand på boken, och på så vis liksom få en känsla av dess innehåll. Själv slår jag ibland på måfå upp i en bok på tre ställen och läser tre slumpmässiga meningar, och låter det intryck jag då får avgöra om boken är något för mig eller ej.
   Charles Dickens anses vara den störste engelske romanförfattaren från den viktorianska eran. Han var redan under sin livstid en internationell litterär kändis, och det är inte svårt att förstå varför. De avsnitt som här publi­ceras är tagna från romanen ”Två städer”, vilken utspelar sig i London och Paris under åren kring franska revolutionen. Handlingen i romanen är snårig att återge, åtminstone för en minimalist av mitt slag, men det är flyhänt skrivet utan att det blir det minsta pratigt, och det är levande, ofta träffande, romantiskt, utan att vara sentimentalt. Här finns många karaktärer, människor som passerar revy, och här finns, som ofta hos Dickens, en del humor och desto mer satir, men också en humanistisk närhet till personerna och deras livsöden. En social medvetenhet, och möjligen en allmän desillusion, utan att berättandet för den skull förlorar i energi. ”Två städer” har drag av pikaresk, men är i grunden för allvarlig för att ett sådant epitet ska kännas helt rätt. Ett melodrama, ja, och som sådant en något distanserad historia, men författaren, inte minst genom sin språkliga elegans och sin skärpa i detaljerna, håller läsaren stadigt i sitt grepp och leder denne genom den förgrenande historien fram till ett stilistiskt vackert utfört slut.

Ur ”Två städer”

Det var det bästa av tidevarv, det var det sämsta av tidevarv, det var visdomens ålder, det var dårskapens ålder, det var hoppets vår och förtvivlans vinter, vi hade allt framför oss, vi hade ingenting framför oss, vi gick alla raka vägen mot himlen, vi gick alla raka vägen åt andra hållet.
   På Englands tron satt en kung med bred käke och en drottning med fult ansikte, på Frankrikes tron satt en kung med bred käke och en drottning med fagert ansikte. I båda länderna var det klart som kristall för de höga herrarna, som vaktar kronans kaka, att sakernas nuvarande ordning skulle bestå för evigt.
   Det var år sjuttonhundrasjuttiofem. En fredagskväll i slutet av november stretade diligensen till Dover uppför Shouters Hill. En av de personer, varom denna berättelse handlar, gick liksom de två andra passagerarna till fots i smutsen bredvid diligensen uppför backen, som var så brant, att hästarna knappast orkade dra den tomma vagnen. En iskall dimma svepte fram i vågor, och man kunde blott se några meter av vägen i skenet från vagnslyktorna.
   De tre passagerarna var inbyltade ända upp till öronen och hade höga stövlar på fötterna. Ingen av dem kunde ha sagt, hur de andra såg ut. På den tiden var resenärerna rädda för att stifta bekantskap med varandra, ty vem som helst på vägen kunde vara en stråtrövare eller stå i förbund med stråtrövare. Det sistnämnda var ytterst vanligt, och på varenda gästgivargård eller krog fanns det någon som stod i ”kaptenens” sold, från värdshusvärden till den minste stallpojken. Konduktören tänkte på detta, där han stod bakpå diligensen och höll ett öga på vapenlådan framför sig, vari låg ett laddat muskedunder och några ryttarpistoler samt huggare.