Så snart berättelsen går tillräckligt långt tillbaka i historien åker en teatralisk rekvisita på: människorna blir smutsiga, håret hänger i stripor, tänderna är bruna och efter varje måltid torkar någon demonstrativt av munnen med ovansidan av handen. Blicken är tom, djurisk, och kroppsspråket ryckigt. Språket reduceras till grymtningar och korta, primitiva utrop.
Måhända är det en lätt överdrift, men sådana bilder förekommer återkommande i dramadokumentärer om förhistorien – även i SVT:s hajpade ”Historien om Sverige”, som inte har mer än ett par år på nacken. De är tänkta att signalera autenticitet och ge möjlighet till inlevelse, som en kontrast till skolundervisningens rykte om historielektionen som ”en räcka kungar och årtal”, men resultatet blir en karikatyr av människan. De personer som målade på grottväggarna framstår genom sin bildkonst som betydligt mer sofistikerade än de skådespelare som gestaltar stenåldersmänniskan.
Titta på grottmålningarna i Lascaux och Chauvet i Frankrike eller Altamira i Spanien – hästar, bisonoxar, hjortar, noshörningar och andra djur återgavs redan då ibland med en säkerhet som fortfarande kan förvåna en skolad målare. Linjen är koncentrerad och ekonomisk och vittnar om stor förståelse för form. De har fångat rörelser och ibland införlivat klippans naturliga former för att ge djuren volym. Pigmenten är jordfärger och mineraler, tekniken är enkel, men konstnärens blick är långt ifrån enkel.
