Under sommaren ska en ny version av den fransk-tyska filmen ”Possession” spelas in. Vi tittar tillbaka på originalet, som är en mardrömslik skildring av svek. Det är en film så kryptisk att man aldrig riktigt kan komma till dess botten, men likväl imponeras man av skådespeleriet och stämningen.
Har man sett ”Possession” glömmer man den nog aldrig. Det drömska skådespeleriet, de febriga kamerarörelserna och den råa behandlingen av ett trauma skapar en omtumlande helhet. Vi befinner oss i Västberlin, där makarna Anna och Mark bor tillsammans med sin lille son. Mark har varit borta på ett uppdrag som hemlig agent och när han återvänder hem har hustrun förändrats. Han får veta att hon har träffat en annan man. Hennes sätt att förhålla sig till sin otrohet är besynnerligt: hon verkar inte skämmas utan drivs av rastlöshet, rädsla och raseri. Till slut inser mannen att det inte är en människa som hon är tillsammans med, utan snarare ett monster.
”Possession” (1981) är ett samarbete mellan Västtyskland och Frankrike, men regissören Andrzej Żuławski är från Polen. Likväl är språket i filmen engelska, vilket förstärker känslan av drömsk dissonans. Anna spelas av den franska skådespelerskan Isabelle Adjani och Mark av den nyzeeländske skådespelaren Sam Neill.
