När ”Klotet” i Sveriges Radio granskar ”falska budskap” om vindkraft är tesen desinformation. När begreppet sträcks för långt slutar det fungera som en markering mot felaktigheter och blir ett filter som sorterar bort det som skaver. Osäker kunskap, rimliga invändningar och människors erfarenheter klumpas ihop och resultatet blir ett perspektiv där vissa får definiera verkligheten och andra förklaras bort.
När ”Klotet” i SR behandlar spridning av ”falska budskap” om vindkraft är ambitionen tydlig: att skilja fakta från felaktigheter och motverka desinformation i samhällsdebatten. Det är i grunden ett viktigt journalistiskt uppdrag, men just i denna typ av inslag uppstår ett problem, nämligen att begreppet desinformation blir för brett för den verklighet som programledarna försöker beskriva. ”Klotets” val av upplägg gav redaktionen en systemförklaring som de förmodligen önskade, men samtidigt uppkom en uppenbar risk för att osäkerheter och alternativa tolkningar samt lokala erfarenheter inte fick samma analytiska tyngd. Objektivitet i public service innebär saklighet och källstöd, men inte nödvändigtvis att alla perspektiv får samma utrymme eller samma tolkningsroll. Vi har sett det ofta i olika granskningar och reportage. Trots att ”Klotet” valde att inte ta upp alternativa röster uppfyllde de ändå i viss mening kravet på faktabaserad journalistik. Forskarna fanns ju där. Men de bygger vidare på samma premiss, andra experter förklarar mekanismerna för hur information sprids och varför vissa påståenden uppstår. De säger alltså inte att ”rapporten är fel” utan ”så här ser problemet ut och fungerar”. SR lyfter fram som bevis på problemen att 93 procent av alla landbaserade vindkraftsprojekt fått nej bland annat på grund av det kommunala vetot, vilket också bekräftas av rapporten.
