Buster Keatons actionkomedi ”Så går det till i krig” fyller 100 år i år. En imponerande film som ofta framhålls som ett av stumfilmens främsta verk. Recensenten är dock tveksam till filmens storhet och ser mer sensationslystnad än substans i berättelsen.
Buster Keaton betraktade ”Så går det till i krig” som sitt främsta verk, något hans samtid inte höll med om. Den gick dåligt ekonomiskt och kritiker menade att de historiska och komiska inslagen tog ut varandra. Det var först senare som världen instämde i Keatons hyllning av det egna verket. Det finns ofta med när filmrecensenter listar de främsta verken, och filmregissören Orson Welles sade att det är den ultimata komedin, inbördeskrigsfilmen och filmen över huvud taget. För egen del har jag lättare att instämma med kritikerna från Keatons samtid, även om filmen på många sätt är imponerande.
Berättelsen är löst baserad på en verklig händelse som ägde rum 1862, när civilklädda nordstatssoldater tog över ett tåg i krigssyfte men blev förhindrade av tågarbetare. I ”Så går det till i krig” spelar Keaton själv huvudrollen som lokföraren Johnnie Gray, som har två stora kärlekar: The General och Annabelle. The General är ett lokomotiv och Annabelle är en kvinna. Dessa två kärlekar ställer dock till stora problem för Johnnie. När han ska anmäla sig som soldat i kriget vill de inte ha honom, eftersom de tycker han gör mer nytta som lokförare. Detta får Annabelle att skämmas över sin uppvaktare och hon säger att hon inte vill se honom förrän han är iförd uniform.
