Anton Carlson tittar tillbaka på den spanska filmen ”Pans labyrint” och är hänförd. Den berättar om absolut godhet och ondska, representerade av den fantasifulla flickan Ofelia och hennes psykopatiske styvfar, som är kapten inom Francoregimen.
Året är 1944 och vi befinner oss i Spanien. Ofelia är en fantasifull flicka som tillsammans med sin höggravida mor flyttar in hos sin styvfar, en högt uppsatt kapten inom Francoregimen. Styvfadern är i full gång med att med alla tänkbara medel bekämpa motståndsrörelsen som håller till i skogarna. Väl framme i det gamla huset upptäcker Ofelia en magisk värld. En fe för henne till underjorden, där en faun huserar. Ofelia får veta att hon inte är ett människobarn utan är framavlad av månen. En gång i tiden var hon prinsessa och härskade i ett Edenliknande underjordiskt land, men när hon gick upp ovan ytan frös hon ihjäl.
Ett sätt att beskriva ”Pans labyrints” genre vore att benämna den magiskt realistisk, men det förmedlar inte riktigt hur radikal filmen är. En bättre benämning är sagobrutalism. I början av berättelsen kan man få intryck av att det rör sig om en barnfilm. Men när styvfadern slår ihjäl en man han misstänker är fiende till regimen tas man ur denna villfarelse. Styvfadern står för ren ondska, vilket även manifesteras när han säger till en stammande fånge att han ska få gå om han kan räkna till tre utan att stamma.












