Publius Ovidius Naso (43 f.Kr.–17 eller 18 e.Kr.) är en självklar författare. En som skriver lika naturligt som han andas; inte en skymt av något ansträngt, vare sig i tanke eller formulering, och läsningen av denne romares verk blir en vilsam historia. Att översätta en genuint begåvad författare är förmodligen lika tacksamt som knepigt (kvaliteterna så att säga spiller över på översättaren, samtidigt som de kräver desto mer av densamme), och den tolkning av delar av ”Metamorfoser” som jag nu i dagarna läst måste sägas vara en ovanligt lyckad sådan. Boken heter ”Antikens vilda myter” och damp ned i min brevlåda för någon månad sedan. Den är tryckt i endast 49 exemplar, där mitt eget exemplar har numret 7 stämplat i försättsbladet. Det är exklusivt, och på något vis i linje med verket. Ovidius ”Metamorfoser” har översatts till svenska ett flertal gånger genom århundradena, första gången 1708 och senast av Ingvar Björkeson (Natur och Kultur, 2016) – en översättning som jag inte själv läst, men hört desto mer gott om. Eftersom mina kunskaper i latin är små, och jag inte är någon expert på romersk litteratur, kan jag inte avgöra vilka kompromisser som Carl Robert Boström gjort i denna sin översättning av partier ur ”Metamorfoser”, och inte heller vet jag vilka friheter han tagit sig, men den läsupplevelse jag får är fullt tillräcklig för mig. Ovidius kommer till liv. Tilltalet, språkkänslan – naturligt, flyhänt, inspirerat. I följebrevet skriver Boström att hans ambition varit att göra de grekiska och romerska myterna lättillgängliga för läsare som normalt undviker antika klassiker. Detta har han lyckats med, och han har gjort mer än så.
   Ovidius rörde sig i de högsta kretsarna i det romerska riket. Närheten till makten är förenad med risker, och år 8 e.Kr. blir Ovidius förvisad av kejsar Augustus till en mindre stad vid Svarta havet. Anledningen till förvisningen lär ha varit en kärleksskandal vid hovet, där även kejsarens fru och dotter ska ha varit inblandade; inga detaljer finns att tillgå, och kanske är det bäst så. Ovidius skickas till den trakt som i dag går under namnet Rumänien (ett område dit man ofta förvisade brottslingar på den tiden). Klimatet är hårt. Befolkningen är obildad – getter, en thrakisk stam, där knappt någon talar latin. Här skriver Ovidius bland annat ”Tristia”, en bok med vemodiga och vackra klagosånger. Ovidius sammanfattar förmodligen sitt eget öde med dessa ord: ”Vi är långsamma på att förstå vad som gör oss illa.”

Ur ”Metamorfoser”

Tiresias

När Jupiter skipat rättvisa bland endagsvarelserna,
var han äntligen ledig en stund
och njöt av sin sysslolöshet.