Per Hallström (1866–1960) har sagts vara en ”illusionslös antiromantiker, innerst desperat idealist”, en formulering som fångar in något, men som riskerar att förenkla bilden av honom. Hallström beskrivs vidare som skygg och distanserad, vilket givetvis är någonting negativt i en kultur där det ”normala” är att vara mer allmänt social och öppen. Man behöver dock inte läsa många rader av Hallström för att konstatera att vad han framför allt äger är en ovanlig intelligens, och att det är denna som förmodligen inbjuder till de nämnda epiteten. Hallström är cerebral, saklig och illusionslös; han har en örnens blick, lika skarp som överblickande. En nu levande författare att jämföra med vore Ulf Eriksson (född 1958), som på ett likartat vis förhåller sig till omvärlden och det skrivna ordet. Docent Göran Hägg talar – i sin litteraturhistoria från 1996 – om Hallströms ”elittillvända krångelprosa”, en beteckning som nog utan större problem kunde appliceras även på Erikssons författarskap. Medvetenheten som trumfar allt omedvetet, intellektualiteten som trumfar fantasin, redogörandet som lägger sig i vägen för det kreativt skapande – och språket som får det svårt att lyfta; istället för att läsaren inbjuds till att skapa en värld, får läsaren den så att säga serverad. Det blir lätt tråkigt och förnumstigt. Det litterärt lyckade öppnar ett vidsträckt rum för läsaren att stiga in i. Det litterärt lyckade är en väg och ingen återvändsgränd; författarens kontrollbehov blir aldrig till huvudsaken. Kanske att den konst som verkligen talar gör det genom en harmoni mellan hjärnhalvorna: benämnandet och det benämnda, form och innehåll, närvaro och distans, tanke och känsla, blir till ett. Orden bottnar i sig själva, genom att nå ut till det mest verkliga – och därmed till läsaren.
   Per Hallström var utbildad kemist och arbetade en tid i USA, där han lärde känna 1800-talets industrialism – en erfarenhet som kom att prägla honom. ”Han snärjs av sin medvetenhet om hur illa allting stämmer överens”, skriver Per Wästberg, och Hallström själv skriver bistert: ”Människan är inte född till att vara i ett paradis.” De stycken som här publiceras är från samlingen ”Nya noveller” (1912), och de sammanfattar fint – tycker jag – varför Per Hallströms prosa kan beröra. Hjärtat, som inte går att helt dölja bakom ord.

Ur ”Trädgårdsmästarfrun”

Hon hade varit gift några år och var om påsken för första gången på besök hos sina föräldrar, fattigt handtverkarfolk i en småstad.
   Hon hade länge gladt sig åt att få visa dem sin gosse, som var stor och duktig för sin ålder och något helt annat än den i skärt tonade fotografin förmådde ge en föreställning om. Den hade en praktfull bakgrund af palmer och stenbalustrad, men den lilles ansikte hade blifvit trumpet af väntan på den traditionella fågeln, och kläderna sutto icke bra på honom. På samma gång skulle resan bli till en välbehöflig hvila och vederkvickelse för henne själf. Hon skulle få sofva till långt ut på morgonen, prata vid kaffekoppen hela dagen och omsorgsfullt upprepa alla de samtal, hon kunde erinra sig själf eller någon annan ha hört. Hon skulle göra det mest möjliga af allt, hvad hon ägde eller hoppades få, och uppge priset på alla plagg, hon förde med sig. Allt detta under skratt af trötthet och lycka och de suckar öfver svunnen ungdom och dårskap som passade en liten gift kvinna.
   Mannen måste stanna på sin post vid herrgården, ty man hade en stor rosenodling där, och just denna tid kräfde de uppgrönskande stockarna i kasten en omsorgsfull tillsyn. De lofvade särskildt gott den våren och trädgårdsmästaren byggde icke litet på sin procent af försäljning. Det var som förskott på välståndet denna resa kunnat påtänkas.
   Det blef emellertid icke mycken glädje af den. Barnet förkyldes på järnvägen, kom sjukt fram och beredde blott besvär, som framkallade knot af värdfolket och förstämning hos gästen. Så togo faran och förskräckelsen vid. Den lille blev sämre och sämre under några dagar och dog, när han inte kunde något annat.
   Modern var utom sig, men som oftast med fattigt folk var det icke själfva förlusten hon fick unna sig att sjunka in i. Förhållandena drogo försorg om, att det icke skulle fattas de bekymmer och bisaker, som på en gång rifva upp och dölja såren. Den lyx som ligger i en hel och ostörd sorg kan vara lika svåråtkomlig som mycket muntrare öfverflöd. Penningfrågan trängde sig fram som alltid.
   Sjukdomen hade kostat en del, och kassan var noga afvägd efter förutvarande förhållanden. Ett lefvande barn af späd ålder åker fritt på järnväg, ett dödt har förlorat denna rättighet med många andra, ljufvare än så. Det har plötsligt blifvit en mycket allvarlig och viktig personlighet, för hvars värdighet en hel del ceremonier och anordningar äro oundgängliga. Att nu köpa kista, det kunde modern icke tänka på, liksom det skulle fallit sig oändligt svårt för henne att lämna sin lilla döda ensam mot kvitto i en lastvagn. Till på köpet, när det var så kallt ännu! Icke heller till bara frakten hade hon pengar; hon hade bara sin returbiljett. Fara ensam hem på den, sedan hon fått barnet jordadt i staden, det var ännu hemskare att tänka på. Därtill var det outförbart, äfven det, för kostnadens skull. Det återstod då bara att fara, som hon kommit, med liket i knät, men utan att låtsas om att det var ett lik. Det var ett farligt företag, ett bedrägeri med Gud vet hvilka straffpåföljder. Det måste göras ändå och kort, bara hon fått attesten, om det alls skulle bli möjligt. Det där var nog att tänka på och vånda sig öfver hela kvällen och natten, och för skräcken fick hon icke ro eller kraft att sörja sitt barn, som hon skulle velat. Det tycktes henne nästan, att om det bara dött hemma, hade det inte varit så svårt alls.
    Morgonen därpå var hon mycket tidigt vid tåget. Hon ville först af alla söka ut sin plats i ett hörn av en damkupé, så barmhärtigt mörkt som det stod till att få. Räddast var hon för konduktören, den naturliga fienden vid ett företag som hennes. Han var skrämmande nog i hvilket fall som helst, med sina blanka knappar ända bak på ryggen och en mångögd vaksamhet, ett oböjligt rättsmedvetande på något sätt förbundet med dem. Mycket berodde dock också på ressällskapet, hon kunde få. Om det var stillsamt folk som läto henne hålla läpparna slutna, eller beskäftiga familjer med barn! Den sista möjligheten isade hennes blod. Blotta tanken på de små, som klängde omkring eller bara sutto och sågo på en med ögon som kunde öppnas och slutas, var henne outhärdlig.
   ”Hvarför har jag haft honom”, tänkte hon, ”hvad är meningen med det hela? Det är ju ingen mening alls, ingen mening alls.” Och det var det värsta lidandet.
   Lyckan tycktes dock vilja gynna henne, ty det kom bara två i hennes kupé. Den ena var en gammal fru med violett i hatten och ett tvärt och slutet utseende, som var fullt upptagen af att vakta två paket och ett paraply. Den andra var yngre, klädd i rostigt svart, med ringarna mycket stora på en mager hand. Hon stirrade mest ut genom fönstret och vågade icke se på någon.
   Tåget rasslade i väg ur bangården och stötte mot i växlarna och knuffade hit och dit, skriket ljöd hemskt, och den ökande dagern var pinsam. Men det var ändå mycket vunnet med att hon lämnat denna olyckans ort. Det var som om en del af hennes skräck skulle bli kvar där. Redan detta, att vagnen med henne i verkligheten kunde sätta igång, var löftesrikt.
   Man var alldeles tyst, tills konduktören kom och klippte biljetterna med sin hårdt knäppande tång.
   ”Hur gammal” frågade han mot byltet på hennes knä.
   ”Två år, på det tredje.”
   ”Så heter det alltid ja.” Han mätte dem båda med en blick af erfaren misstro. ”Lång för den åldern! När blir födelsedagen?”
   Om hon nu hade sväfvat det ringaste på svaret, skulle han ansett saken sjuk. Trädgårdsmästarfrun förstod det och undertryckte hjältemodigt darrningen i sin röst. Hon ansåg sig böra le och lyckades därmed, trots de minnen som frågan väckte.
   ”Tjugutredje juni, midsommarafton.”
   ”Det var gentilt. Hm, nå frun vet det väl bäst, när det är så lätt att minnas”, sade han med elegant skämtsamhet.