Carl David af Wirsén (1842–1912) står inte högt någonstans. Han anses ha skrivit ”sirapssöta och insmickrande verser som är mer än döda” och sägs ha ”sjukligt framhävt familjens okränkbarhet” (Folket i Bild). I Expressen kunde man för något år sedan läsa att Wirsén var ett ”litet officersbarn från början som växte sig stor i ett kotteri i Uppsala”, att han var ”misstänksam till karaktären, brutal i sina omdömen och ständigt beredd att gå till strid” samt – nästan komiskt föraktfullt – att hans ”hårfäste var högt, bakåtslickat vågigt och han brukade referera storheterna”. Om karaktärsdrag ska utgöra kriteriet på en människas 
värde – i den mån sådana omdömen ens är tillförlitliga – kan man fråga sig hur många i dagens kultursverige som skulle ha klarat testet. Wirsén avfärdas som en maktmänniska – av samtidens maktmänniskor. Eftervärldens dom är hård, men inte sällan gör man rätt i att fråga sig varför. Historien skrivs som bekant av segrarna, och sanna eller ej: smädelserna tjänar ett större syfte, om de nu är ideologiska eller ekonomiska.
   Wirsén var idealist av den övertygade kristna sorten och ett barn av sin oskarianska tid. Tron ifrågasattes allt mer (inte minst av lika outtröttliga som vilda andar som den unge Strindberg) och högre värden stod inte längre lika högt i kurs. Wirsén stod på sig och hann bli en relik medan han levde. Han är kanske inte någon av våra större poeter, han kanske inte var en ängel, men vad han levde för är ingenting som lättvindigt kan avfärdas. Historien tog inte slut med modernismen, även om den närapå förintat vår kultur och civilisation flera gånger om, inte minst med sin teknik och sina världskrig. Ve dock den som står i vägen för ”utvecklingen”! Carl David af Wirséns dikter läser jag som hans hjärtebarn. Och sådana har sällan fel, hur mycket än den kritiska tidsandan gång på gång sparkar in sina egna öppna dörrar.

Ur ”Dikter”

Hvad du liknar

Der står på skäret ett kapell,
Det blickar mildt från klippans häll,
Och hafvets vind, så frisk och sval,
Omfläktar spira och portal.