Litterärt

Prosa av Sture Dahlström

Einar Askestad
Einar Askestad
loadingParis på 70-talet – vy från Eiffeltornet. Fotografi av Barry Lewis. Foto: Public Domain
Paris på 70-talet – vy från Eiffeltornet. Fotografi av Barry Lewis. Foto: Public Domain

Sture Dahlström (1922–2001) är inte bara den svenska litteraturens störste anarkist, han är den överlägset mest rolige. Redan här är det lätt att gå vilse, för visserligen var han anarkist, men han var samtidigt allt annat än revolutionär, i den meningen av revolutionär att man vill slå sönder den ordning som människor själva skapat, äger och ärvt – Dahlström älskade fru och barn, och hur stor hans frihetslängtan än var trivdes han i det ”enkla livet”, där allt som är mer fundamentalt ständigt är för handen, och då gärna i övermått. Han var i mycket en livsnjutare, rastlös, men inte oresonlig, en fantasins och fantastikens man, men sällan kaotisk, ostrukturerad eller oansvarig. Han var även jazzmusiker, och kanske kan jazzen just karaktäriseras i liknande termer: ett logiskt kaos, en frihetlig ordning. Han var som en klarvaken surrealist, rent av dadaist, vars kombination av motstridiga egenskaper möjligen kan förklara hur hans prosa blev så effektiv. Han svävar i väg i fantasier utan att förlora kontrollen över dem. Om man så vill, den vänstra och högra hjärnhalvan är i harmoni och orden blir lika fria som rotade; en frihet utan ordning är förmodligen ingen frihet, och den ordning som saknar frihet är snarare ett fängelse. Dahlström skydde döda konventioner – de livlösa, som följer regler och direktiv för att de ingenting annat förmår. De livlösa, som inte kan hantera sin frihetslängtan – och andras.
   I Gökmannen (1975) har berättaren – Xerxes Sonson Pickelhaupt – flytt Sverige för Paris, där han öppnat en klinik som hjälper kvinnor som har problem med att bli gravida. Hans mål är att fylla hela världen med sin avkomma. Vision och arbete, dröm och verklighet, är ett i Sonsons klinik. I Sverige råder vid denna tid folkhemmet som på steroider, som om slutet av välfärdsbygget började anas (myndigheterna är överallt med sina direktiv, skatterna är bortom rim och reson, och så vidare), och i avsnittet jag här valt ur romanen gör Sonson vad han kan för att inte tvingas tillbaka till Sverige.
   Dahlström är som en Ulf Lundell, men en Lundell med humor. Frihetslängtan näst intill in absurdum delar de, men Dahlström drunk­nar aldrig i sig själv och skulle förmodligen inte kunna förmå sig till att skriva tusentals självömkande sidor om potensproblem och liknande. Livsbejakelsen är aldrig egocentrisk hos Dahlström; det är en glad och frisk anda som läsaren möter. Hoppet är aldrig förlorat hos honom, för det levande står alltid på plus. Eller som han själv skriver: ”Till och med den värsta träbock till byråchef har ett inre liv av något slag.”

Sture Dahlström hade ibland svårt att hitta förlag till sina böcker. Förläggaren Bo Cavefors kom till hans undsättning för ”Gökmannen”. Foto: Bakhåll förlag

Ur ”Gökmannen”

För att vara på den säkra sidan för jag dagbok på såväl engelska som svenska. Av någon anledning är många av mina barn amerikanska medborgare. En av orsakerna till detta är att amerikanerna alltid betalar i förskott, en annan att jag måste så i bördig jord – jag måste plöja och harva i ett land där skuldrorna växer sig breda och där höfterna blir kraftiga och runda. Den tredje och viktigaste orsaken är helt enkelt den att jag älskar amerikanska kvinnor, jag är galen i dem.
   Brevet ligger under dagboken – det har legat där fyra dagar nu. Ett fult illavarslande brev med mitt kära hemlands frimärken. Det ser officiellt ut, och av gammal vana stoppar jag alltid undan brev som ser ut att komma från institutioner eller myndigheter.
   Jag luktar på det och skakar på det. Barnavårdsnämnden? Det luktar inte barnavårdsnämnden. Taxeringsnämnden? Omöjligt, jag har inte haft någon inkomst på fem år. Kronofogden? Nej. Spela inte oskyldig, Sonson, du vet mycket väl vem avsändaren är. Du har fått tre liknande brev den här månaden.
   Jag river upp det och läser det. Författaren måste ha tillbringat sitt liv med att skriva till råttor. Eller myror. Varje ord i brevet är en order, varje stavelse hotande och förolämpande. Ni ska. Ska. Ska. Genast. Omedelbart. Omgående. Klockan sju. Infinna Eder personligen. Infanteriet.
   Kära vapenbröder, ni har rätt, jag är helt och hållet på er sida. Hur skulle det gå med vårt land om vi inte hade ett ordentligt försvar? Hur skulle vår armé kunna existera om alla unga män begärde uppskov från militärtjänsten?
   De skriver att jag måste inställa mig omedelbart, ett nytt uppskov kan inte komma ifråga, alla mina ansökningar om befrielse från militärtjänst har blivit avslagna. De läkarintyg som har bifogats min ansökan kan inte godkännas eftersom de är utställda av fransk läkare. Intygen om att jag skulle vara medlem av en religiös organisation, samt det bifogade fotografiet (en bild av mig där jag säljer Vakttornet på Champs E.) är uppenbara förfalskningar. ”Det har nämligen kommit till vår kännedom att Ni aldrig varit medlem i Jehovas vittnen.”
   ”Vi har också emottagit en skrivelse från Franska Vanföreanstalten, samt ett fotografi av Eder där ni visar Edert nya träben för en av institutionens läkare. Vi avstår för ögonblicket att kommentera detta. Vi har skäl att misstänka att brevpapperet är stulet.”
   Jag kan föreställa mig militärerna som behandlar mina skrivelser; de sitter kring ett stort runt bord, bordet är täckt av mina dokument och intyg. Den här mannen är inte sjuk, säger de, han är frisk och stark och utomordentligt väl lämpad för militärtjänst. Vi har låtit honom få uppskov efter uppskov för studier vid Sorbonne. Ytterst egendomliga kurser. Han börjar närma sig åldersgränsen. Ju längre vi väntar desto besvärligare kommer han att bli. Ett dåligt exempel för våra oskyldiga unga pojkar. Vi måste ha tag på honom nu. Omedelbart. Om han inte kommer frivilligt hämtar vi honom.
  Kära fosterland. Naturligtvis är jag villig att försvara vår frihet och vår flagga. Men jag måste också tänka på mina egna flaggor. Nio månader tillsammans med enbart män? Omöjligt, det skulle ta livet av mig. Vad tror ni kommer att hända med kliniken om inte doktorn får sina regelbundna inbetalningar? Vad kommer att ske med Leons och mina affärer? Med kvinnorna? Det hela är en moralisk-etisk fråga för mig. På vilket sätt tjänar jag mänskligheten bäst? Som tapper soldat eller som människosläktets förnyare?
   Kära vänner på inskrivningsnämnden. Vi måste se tiden an, vi måste försöka nå en överenskommelse. Med högburet huvud ska jag bära mitt lands uniform, med glädje ger jag mitt unga liv för min flagga. Men tyvärr måste jag för ögonblicket avstå från denna kära plikt. Låt mig förklara min situation för er:

Einar Askestad
Einar Askestad
Kulturchef
Feedback

Läs mer

Mest lästa

Nyhetstips

Har du tips på något vi borde skriva om? Skicka till es.semithcope@spit

Litterärt

Prosa av Sture Dahlström

Einar Askestad
Einar Askestad
loadingParis på 70-talet – vy från Eiffeltornet. Fotografi av Barry Lewis. Foto: Public Domain
Paris på 70-talet – vy från Eiffeltornet. Fotografi av Barry Lewis. Foto: Public Domain

Sture Dahlström (1922–2001) är inte bara den svenska litteraturens störste anarkist, han är den överlägset mest rolige. Redan här är det lätt att gå vilse, för visserligen var han anarkist, men han var samtidigt allt annat än revolutionär, i den meningen av revolutionär att man vill slå sönder den ordning som människor själva skapat, äger och ärvt – Dahlström älskade fru och barn, och hur stor hans frihetslängtan än var trivdes han i det ”enkla livet”, där allt som är mer fundamentalt ständigt är för handen, och då gärna i övermått. Han var i mycket en livsnjutare, rastlös, men inte oresonlig, en fantasins och fantastikens man, men sällan kaotisk, ostrukturerad eller oansvarig. Han var även jazzmusiker, och kanske kan jazzen just karaktäriseras i liknande termer: ett logiskt kaos, en frihetlig ordning. Han var som en klarvaken surrealist, rent av dadaist, vars kombination av motstridiga egenskaper möjligen kan förklara hur hans prosa blev så effektiv. Han svävar i väg i fantasier utan att förlora kontrollen över dem. Om man så vill, den vänstra och högra hjärnhalvan är i harmoni och orden blir lika fria som rotade; en frihet utan ordning är förmodligen ingen frihet, och den ordning som saknar frihet är snarare ett fängelse. Dahlström skydde döda konventioner – de livlösa, som följer regler och direktiv för att de ingenting annat förmår. De livlösa, som inte kan hantera sin frihetslängtan – och andras.
   I Gökmannen (1975) har berättaren – Xerxes Sonson Pickelhaupt – flytt Sverige för Paris, där han öppnat en klinik som hjälper kvinnor som har problem med att bli gravida. Hans mål är att fylla hela världen med sin avkomma. Vision och arbete, dröm och verklighet, är ett i Sonsons klinik. I Sverige råder vid denna tid folkhemmet som på steroider, som om slutet av välfärdsbygget började anas (myndigheterna är överallt med sina direktiv, skatterna är bortom rim och reson, och så vidare), och i avsnittet jag här valt ur romanen gör Sonson vad han kan för att inte tvingas tillbaka till Sverige.
   Dahlström är som en Ulf Lundell, men en Lundell med humor. Frihetslängtan näst intill in absurdum delar de, men Dahlström drunk­nar aldrig i sig själv och skulle förmodligen inte kunna förmå sig till att skriva tusentals självömkande sidor om potensproblem och liknande. Livsbejakelsen är aldrig egocentrisk hos Dahlström; det är en glad och frisk anda som läsaren möter. Hoppet är aldrig förlorat hos honom, för det levande står alltid på plus. Eller som han själv skriver: ”Till och med den värsta träbock till byråchef har ett inre liv av något slag.”

Sture Dahlström hade ibland svårt att hitta förlag till sina böcker. Förläggaren Bo Cavefors kom till hans undsättning för ”Gökmannen”. Foto: Bakhåll förlag

Ur ”Gökmannen”

För att vara på den säkra sidan för jag dagbok på såväl engelska som svenska. Av någon anledning är många av mina barn amerikanska medborgare. En av orsakerna till detta är att amerikanerna alltid betalar i förskott, en annan att jag måste så i bördig jord – jag måste plöja och harva i ett land där skuldrorna växer sig breda och där höfterna blir kraftiga och runda. Den tredje och viktigaste orsaken är helt enkelt den att jag älskar amerikanska kvinnor, jag är galen i dem.
   Brevet ligger under dagboken – det har legat där fyra dagar nu. Ett fult illavarslande brev med mitt kära hemlands frimärken. Det ser officiellt ut, och av gammal vana stoppar jag alltid undan brev som ser ut att komma från institutioner eller myndigheter.
   Jag luktar på det och skakar på det. Barnavårdsnämnden? Det luktar inte barnavårdsnämnden. Taxeringsnämnden? Omöjligt, jag har inte haft någon inkomst på fem år. Kronofogden? Nej. Spela inte oskyldig, Sonson, du vet mycket väl vem avsändaren är. Du har fått tre liknande brev den här månaden.
   Jag river upp det och läser det. Författaren måste ha tillbringat sitt liv med att skriva till råttor. Eller myror. Varje ord i brevet är en order, varje stavelse hotande och förolämpande. Ni ska. Ska. Ska. Genast. Omedelbart. Omgående. Klockan sju. Infinna Eder personligen. Infanteriet.
   Kära vapenbröder, ni har rätt, jag är helt och hållet på er sida. Hur skulle det gå med vårt land om vi inte hade ett ordentligt försvar? Hur skulle vår armé kunna existera om alla unga män begärde uppskov från militärtjänsten?
   De skriver att jag måste inställa mig omedelbart, ett nytt uppskov kan inte komma ifråga, alla mina ansökningar om befrielse från militärtjänst har blivit avslagna. De läkarintyg som har bifogats min ansökan kan inte godkännas eftersom de är utställda av fransk läkare. Intygen om att jag skulle vara medlem av en religiös organisation, samt det bifogade fotografiet (en bild av mig där jag säljer Vakttornet på Champs E.) är uppenbara förfalskningar. ”Det har nämligen kommit till vår kännedom att Ni aldrig varit medlem i Jehovas vittnen.”
   ”Vi har också emottagit en skrivelse från Franska Vanföreanstalten, samt ett fotografi av Eder där ni visar Edert nya träben för en av institutionens läkare. Vi avstår för ögonblicket att kommentera detta. Vi har skäl att misstänka att brevpapperet är stulet.”
   Jag kan föreställa mig militärerna som behandlar mina skrivelser; de sitter kring ett stort runt bord, bordet är täckt av mina dokument och intyg. Den här mannen är inte sjuk, säger de, han är frisk och stark och utomordentligt väl lämpad för militärtjänst. Vi har låtit honom få uppskov efter uppskov för studier vid Sorbonne. Ytterst egendomliga kurser. Han börjar närma sig åldersgränsen. Ju längre vi väntar desto besvärligare kommer han att bli. Ett dåligt exempel för våra oskyldiga unga pojkar. Vi måste ha tag på honom nu. Omedelbart. Om han inte kommer frivilligt hämtar vi honom.
  Kära fosterland. Naturligtvis är jag villig att försvara vår frihet och vår flagga. Men jag måste också tänka på mina egna flaggor. Nio månader tillsammans med enbart män? Omöjligt, det skulle ta livet av mig. Vad tror ni kommer att hända med kliniken om inte doktorn får sina regelbundna inbetalningar? Vad kommer att ske med Leons och mina affärer? Med kvinnorna? Det hela är en moralisk-etisk fråga för mig. På vilket sätt tjänar jag mänskligheten bäst? Som tapper soldat eller som människosläktets förnyare?
   Kära vänner på inskrivningsnämnden. Vi måste se tiden an, vi måste försöka nå en överenskommelse. Med högburet huvud ska jag bära mitt lands uniform, med glädje ger jag mitt unga liv för min flagga. Men tyvärr måste jag för ögonblicket avstå från denna kära plikt. Låt mig förklara min situation för er:

Einar Askestad
Einar Askestad
Kulturchef
Feedback

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times AB
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times AB 2025