Ludwig Wittgenstein (1889–1951) sammanfattar med sin personlighet och i sitt levnadsöde en hel epok av europeisk högkultur. Det bär för långt att måla upp det habsburgska rikets mäktiga rikedom, materiellt som andligt, konstnärligt som vetenskapligt; en förfining, ett intellektuellt djup, som möjligen saknar historiskt motstycke. Ett är säkert: imperiets fall, lika snabbt som gåtfullt, fascinerar. Ett världskrig, javisst. Ekonomiska kriser, självklart. Men att ett sammanbrott kan ske över en natt – så väl beskrivet av Stefan Zweig i hans läsvärda, och mycket sorgliga, memoarbok ”Världen av igår” (1943) – är ett faktum som vetter mot det overkliga. Vad bär upp vår verklighet, om den kan försvinna över en natt? Ludwig Wittgenstein, och den familj han kom ifrån, levde detta sammanbrott. Ekonomiskt gick man från att vara en av världens rikaste familjer till att förlora det mesta. Tre av Ludwigs fyra bröder begick självmord, och Ludwig själv är – i synnerhet efter första världskriget, där han deltog som soldat – i långa tider djupt deprimerad. Han ger bort sin ärvda förmögenhet, till konstnärer och till sina systrar och bröder, ja, till de av dem som alltjämt är vid liv.

”Särskilda anmärkningar” publicerades flera decennier efter det att Ludwig Wittgenstein dog, och består av ett urval av anteckningar från hans kvarlåtenskap. För den som enbart läst Wittgensteins filosofiska verk – ”Tractatus Logico–Philosophicus” (1922) samt ”Filosofiska undersökningar” (1953) – kommer anteckningarna förmodligen som en överraskning. De tillåter sig att förundra sig över tillvaron. De tillåter sig att reflektera över det som inte har strikta vetenskapliga och logiska svar – reflektionerna går bortom vad som är kunskapsteoretiskt möjligt att bekräfta eller vederlägga; det rör sig med andra ord om ett mer klassiskt filosoferande. Vi kommer Wittgenstein närmare, och verkligheten, den levda, inte den strikt tänkta, får framträda i sin överväldigande frågbarhet. Wittgensteins behov av att kursivera i dessa anteckningar tolkar jag som en bekräftelse på att han vill bortom det språkbruk som han – och den filosofiska skola som han brukar räknas till – hade som ideal och norm. Det är som att filosofen vill bort från sin egen pedan­tiskhet och den logiska-empirismens stelbenthet, för att inte säga rigiditet. Sönderplockandet av språket, som vore filosofen något slags obducent, är lagt åt sidan. Wittgenstein höjer blicken, ser ut över omgivningarna, och bejakar i en ödmjuk gest den öppna horisonten. Den som dissekerar språket riskerar att gå miste om vad som gör språket till språk. Tilltalet, det omedelbara uttrycket för själva den värld som utgör språket, osynliggörs, om man skär i kroppen som vore den döde detsamma som den levande; hur mycket man än analyserar ett kadaver förblir man vid ett kadaver.