Marcus Aurelius (121–180 e.Kr.) tillhör dem som vi kan komma relativt sett nära trots att han dog för snart 2 000 år sedan. Vi kommer honom nära främst genom att läsa hans berömda ”Självbetraktelser” (som nyligen utkommit i en nyöversättning av Mikael Johansson), men också genom de många byster av honom som är bevarade och som vi kan se än i dag. En kraftfull man, av utseendet att döma, tillika kejsare i det romerska riket, och en av de få av kejsarna vars eftermäle dessutom är en ljus historia. Han lär ha regerat rättrådigt – framgångsrik i att försvara imperiets gränser, smidig och skicklig i det inrikespolitiska. Ingenting mänskligt tycks ha varit honom främmande, vilket möjligen är en form av desillusion; hans anteckningar går att läsa som lakoniska konstateranden om vad det innebär att vara människa, men även, och framför allt, som tankar kring hur en män­niska bäst kan förlika sig med detsamma. Det sistnämnda gör honom aktuell, dristar jag mig att påstå. Hur ska vi förhålla oss till verkligheten omkring oss, när den ständigt liksom faller sönder inför våra ögon? Aurelius syn är stoisk, och i den meningen är han konsekvent och en filosof. Saker kommer och går, ingenting består – mer än förändringarna, med sina variationer och upprepningar, samt, vilket är det viktiga i hans livsåskådning: helheten. Gör ingen stor sak av någonting, säger han, för det som betyder något är ”det hela”, ”det gemensamma”. Ditt jag, dina bekymmer, sorger och glädjeämnen må fylla ditt medvetande, men tänker du efter gör du en alltför stor sak av det mesta. I ”helhetens” perspektiv har vår tillvaro en större mening än den vi i vår oreflekterade vardag gärna ger den. En trösterik tanke, möjligen. Bejakandet börjar med en självbesinning, inte med en självcentrering. Livet slutar inte vid vår egen horisont – tvärtom. Förstå din ringa – men ofrånkomliga – plats, och du förstår livet.
   Marcus Aurelius går att läsa som ett historiskt sett tidigt uttryck för problem som uppstår när ”världen” växer över våra huvuden och blir till en alltmer abstrakt historia. Liksom ett barn kan vi antingen leva nära det sinnliga, i det vi möter, i det konkreta – i det levande, eller så kan vi förlora oss i idéer, i det förmedlade, i ”den stora världen”.

Ur ”Självbetraktelser”

Betrakta ständigt allt som uppstår genom förändring och vänj dig vid tanken att helhetens natur inte älskar någonting annat högre än att förändra det som existerar och att skapa nya liknande ting. Ty allt som existerar är på något vis säd för det som skall bli till. Du föreställer dig bara säd som något som sås i marken eller i livmodern. Den inställningen är dock banal.