Lennart Nilsén-Somre (1923–1991) vet jag nästan ingenting om. Jag har inte ens hittat en bild på honom, och på något vis tycks det mig talande. Den lyhördhet och finstämda iakttagelseförmåga som han uppvisar i sin debutroman (”Tidigt”, Bonniers, 1958; förlaget ka­llade boken en novellsamling) antyder en människa som nog hellre ägnade sig åt sitt än trädde ut på offentlighetens arena. När jag för en äldre vän nämner Nilsén-Somre, berättar denne till min överraskning att det nyligen utkommit en bok om författaren. Boken får jag dock inte tag på – den visar sig vara tryckt i endast 100 exemplar. Sinnligt, skört, inkännande – bittert hjärtskärande, med små medel, är Nilsén-Somre en nyansernas mästare. Han var nog aldrig ämnad för de stora scenerna. Jag läser och hittar mer förtätad närvaro i ett enda kapitel än i de flesta etablerade författarnas samlade produktion. Pojken Staffan, sannolikt författarens alter ego, blir läsarnas ögon, och detaljerna som registreras är lika pregnanta som målande. De försvunna småfåglarna på uteserveringen, när det plötsliga regnet kom … Den ängsliga modern, allt för uppfylld av sig själv … Pojkar för känsliga för sina mödrar … Ja, för känsliga för livet över huvud taget.
   Det blir en roman på Bonniers, men inga fler, vad jag vet, och sedan (jag tillåter mig att spekulera) droppades han förmodligen av det stora förlaget, tappade lusten – och styrfarten.
   Under 50-talet är Nilsén-Somre den ledande kraften bakom Metamorfos, en litterär gruppering som väckte ett visst uppseende. Nilsén-Somre fungerade som redaktör och förläggare, och publicerade flera av gruppens medlemmar. Paul Andersson, Petter Bergman, Birgitta Stenberg, Lasse Söderberg, för att nämna några. Vem var den främste i gänget? Svaret blir en fråga om hur man ser på litteratur – är den en estetisk historia främst, eller rör den livet självt? Är litteratur en etisk angelägenhet, ja, en fråga om liv och död? Paul Andersson försvinner in i sitt drogmissbruk, skymtar ibland i media, men kommer aldrig att infria de förväntningar som fanns på honom. Lennart Nilsén-Somre försvinner även han, men som sagt, oklart varför. Hade han kanske formulerat vad han ville uttrycka? Hade han funnit de rätta orden, i sin vackra och smärtsamma bok?

Ur ”Tidigt”

Mamma Mary tar ofta med honom ut. Nora sätter på honom flygarkostymen och vattenkammar hans lugg och gör sedan käck honnör.
   Mamma Mary köpte glacé i strut, grön, gul, och åt fåglarna har hon en påse kaksmulor. Och alltid har hon gott med sig när hon kommer, jättestora påsar med bananer och saftiga päron, kola och choklad, kex och marsipan, så mycket härlighet att han inte vet med vad han skall börja. Bäst tycker han nog om mandariner, så söta och vackert runda, och om morgonen då han vet att mamma Mary skall komma, ligger han i sängen och försöker känna efter hur mandariner smakar.
   – Min pojke, min skatt, mitt allt…
   Hon luktar gott av parfym och har vita pärlor i öronen och vita handskar av nät. Det heter parfym, vet han nu, inte para-fym.
   Men stackars Toj får inte följa med. Han är för vild, han bara sliter och drar. Men Staffan är snart tillbaka!
   Så fort mamma Mary blivit ensam med honom, ja, genast de kommit utanför porten, frågar hon om man är snäll mot honom, riktigt, riktigt snäll. Är tant Cilla snäll? Och farbror John? Och han vet väl att det är mammas egen lilla flygare han är? Och var det inte roliga gubbar i boken han fick förra gången?
   Jo tack och ja tack, och mamma Cilla är snäll och farbror John och av farbror John ska han få en båt att segla med, en båt så stor som så här – och kanske större ändå…
   Men mamma Mary tittar alls inte på utan ser med ens konstig ut. Häftigt griper hon tag i hans arm just som den mäter upp båtens längd och låter på rösten som om han varit olydig.
   – Du ska inte säja mamma Cilla! Du ska säja tant Cilla! Det är jag som är din mamma, förstår du det! Det är jag, bara jag och ingen annan!
   Men än värre är att hon sedan gråter tyst på den gröna bänken vid kanalen. Nedanför i vattnet simmar tvenne svanar med halsarna sirligt böjda, svävande in och ut under pilarnas gungande hängen. Tårögd kastar hon till dem de sista kaksmulorna. Och hon har en stor vit hatt med röda rosor på brättet och är så vacker att det gör ont i honom. Om hon nu ville ta och krama om honom hårt…
   Men i stället söker hon i väskan, bland puder och spetsnäsdukar, och tänder med skälvande händer en lång och tunn cigarett.
   Och han måste lova, säkert lova, att inte tala om för tant Cilla att hon rökt ute. Och han tog väl duktigt sin medicin före maten? Så han blev stor och stark och mammys duktiga gosse.
   Jo, den medicinen är god och smakar som likör och likör är det bästa han vet!
   – Men usch då, Staffan, så får du inte säja! Likör blir man bara dum av…
   Så ser hon ledsen ut igen. Alltid gör han henne ledsen. Och alltid då hon är ledsen, blir han rädd. Mamma Mary som är så snäll…
   Till lemonaden efteråt får han äta hur mycket bakelser han vill, och en gul fjäril vilar för en kort stund på bordets vita marmorskiva, sitter och skälver med vingarnas segel tills en vindstöt virvlar den bort. Ovanför fontänens fina glitterstråle får den sällskap med en annan fjäril och dansar med den muntert kring i solen. Som älvorna som bor i nyponros…
   Fjäril, svan, sol och ros – ord så vackra, ord man kan viska tyst hur länge som helst, ord med vilka man kan förjaga ett hotande okänt, allt det som smyger och andas i mörkret. Sol och ros och marmor…
   Och lemonaden som kittlar så skönt i näsan och den lilla blåa bollen som hoppar och dansar på fontänens stråle…
   Sedan den plötsliga regnskuren och brådstört flykt in under den röda parasollen. De små fåglarna är borta som genom ett trollslag, trycker tyst i buskarnas gömslen. Tills solen lika plötsligt bryter fram igen och glittrar i myriader fallande droppar och fontänen plaskar igen och fåglarna åter är på flykt.
   Och igen är mamma Mary glad och köper på vägen hem en stor ballong och knyter fast den vid jackans översta knapp. Vinden vill ha den, rycker och sliter. O, kom den loss skulle den säkert kunna flyga till Kina, blåsa över land och hav hela vägen till Kina, där det finns gamla män som också kallas mandariner och en mur så lång att den går runt hela Kina…
   Men mamma Cillas ögon är onda då de kommer hem. Hon har väntat med maten, säger hon, och nu har den fina sufflén sjunkit ihop – och förresten kan pojken väl inte äta för allt snask han proppats i och stackars lilla magen nu…
   Visst är han glad när mamma Mary skall komma, men samtidigt orolig, och då de nu grälar igen, mamma Cilla och mamma Mary, drar det sig otäckt samman i hans mage… Och han hinner inte ut, nej, mitt på den fina mattan kräks han häftigt, över myllret av blommor och fåglar. Och mamma Cilla:
   – Där ser du! Stoppa hans mage full med snask! Undrar bara vem som sen får ta hand om honom!
   Mamma Mary:
   – Du ska slippa, det lovar jag. Han ska bort härifrån – och det i morgon dag!
   Bort? Nej – inte bort! Farbror Vicke är borta och farbror Ernst och tant Altheas make, kaptenen, har också gått bort. Nej, ingen får äta honom bort!
   Snyftande, med kräkets bittra smak i munnen, slår han armarna kring mammas Cillas ben. Varmt här och mörkt – med hård mamma Cillas hand kring hans nacke och hård hennes röst:
   – Där ser du!
   – Staffan, kom genast till mej! Hör vad jag säjer och kom genast hit!
   – Å nej, han stannar nog här!
   Då mullrar farbror Johns röst:
    – Kan ni för fan inte hålla käft så man får arbetsro!
   Mamma Mary far upp ur stolen med lejontassarna. – Nej, inte en dag längre! Vilket språk! Staffan, kom hit!
   Då är Toj där, kall nos och ivrig tunga. Och hos Toj gömmer han sig, bakom Toj söker han skydd. Och Toj visar tänder och morrar, vita skarpa tänder och ögon som plötsligt brinner.
   – För guds skull, Mary, stå still! Rör för fan inte pojken, Cilla! Hunddjävulen biter ihjäl er…
   Han blir ensam med Toj i salongen, men i herr-rummet fortsätter rösterna att gräla. Då ropar Nora från köket.
   – Staffan och Tojen, pojkarna kom!
   Hon har brett en stor smörgås med nybakad leverpastej, men han kan inte äta och vill inte tala. Nora stryker med handen över ögonen och får hastigt bestyr vid spisen.
   – Stackars pojke! Vad skulle Jesus säja…