Våldtäkt är och förblir ett av de brott som är svårast att bevisa, särskilt när inget våld kan påvisas. Ändå känns något fel med samtyckeslagen. Lagen syftar till att avgöra skillnaden mellan frivillighet och våldtäkt.
Varför våldtar män kvinnor? Är det en speciell sorts män? Och vad räknas som våldtäkt? I många decennier har detta skamliga men ack så utbredda brott gett upphov till stormiga debatter. Länge ansåg både polisen och populasen att om en kvinna klädde sig som ett fnask var det kanske inte så konstigt att hon behandlades som ett fnask, enligt den underförstådda devisen ”En hora kan inte våldtas”. I tidigare förundersökningsprotokoll har man kunnat läsa om svarta spetstrosor och andra ”porriga” attribut som förmildrande omständigheter när våldtäktsanklagade män stått inför skranket. Så småningom växte sig protesterna mot detta starka nog för att förmå domstolarna att till sist avstå från att omnämna sexig klädsel som om det vore ett bidragande skäl till mäns sexuella övergrepp.
Nästa debattvåg tog fart när eldsjälarna bakom ”Fatta”rörelsen hissade flagg för en lag om samtycke vid sexuella kontakter. Med sensationellt skickliga kampanjmetoder lyckades Fatta-gänget mobilisera en sällan skådad massuppslutning kring kraven på en lagändring, som kulminerade 2014 med en internationellt uppmärksammad jättemanifestation på Medborgarplatsen i Stockholm, direktsänd av både SVT och utländska tv-medier. Fatta-rörelsens framgångsrika opinionsarbete resulterade i att lagen om samtycke klubbades 2018.
