Gabriel García Márquez (1927–2014) är en explosion av fantasirikedom i en väv av konkreta iakttagelser, det slags sammelsurium som nog till stor del utgör en människas liv på denna jord och som vi efter bästa förmåga försöker få någon ordning på. Är denna kombination i själva verket nyckeln till det magiska i Marquez författarskap? Brokigheten, en vild förening av brutal realitet och fantasi. Saker hänger ihop, och ändå inte – mötena är lika flyktiga som bestående, inte minst i vår kärlek till dem. Kontakten med omvärlden är allt, men samtidigt ger den vår ensamhet; utkastade bland det som kommer och går, i detta flux av förändring, står vi som stilla, begrundande, förvirrade, men tacksamma för de gläntor av lugn som ges oss. Vem är den gamle ängeln, som utarmad ligger i en dypöl? Och humorn, mitt i allt elände, vad handlar den om? Änglar som överlevande flyktingar efter en konspiration i himlen!
   Att läsa Márquez är som att åka berg- och dalbana. Hur roliga sådana än må vara, uppskattar vi en hisnande färd mer om den inte blir alltför långvarig. Márquez temperament, hans flöde av ord, bilder och färgstarka de­­taljer, gör sig nog bäst i det kortare formatet. Novellerna är pärlor, lysande i sin entusiasm och fantasifullhet. I det längre formatet kan effekterna bli för många och sluta att verka. Intensiteten behöver sin ekonomi, passionen en viss besinning – man pustar gärna ut mellan färderna. När man återhämtat sig, och säkerhetsbältet åter är på plats, hägrar äventyret på nytt.
   Márquez skriver för vuxna som behållit barnet inom sig levande. Eller bättre: Márquez skriver för de klokaste av barn. Friheten i berättarglädjen. Glädjen över livets rikedom. Gåvan i att alls finnas till. En lekfull författare som vänder sig till de mest lekfulla.

Ur ”En mycket gammal man med ett par enorma vingar”

Den tredje dagen hade de dödat så många kräftor inne i huset att Pelayo var tvungen att ta sig ut genom den kringbyggda översvämmade gården och kasta dem i havet, för det nyfödda barnet hade haft feber på natten och man trodde att det berodde på stanken. Sedan tisdagen såg världen för sorglig ut. Himmel och hav var lika askgråa, och sanden på stranden som i mars lyste som om marken brann, hade förvandlats till en röra av gyttja och ruttnande skaldjur. Ljuset var så svagt mitt på dagen att, när Pelayo hade slängt kräftorna och kom tillbaka till huset, hade han svårt att urskilja vad det var som rörde sig och jämrade sig längst inne på gården. Han måste gå nästan ända fram för att upptäcka att det var en gammal man som låg framstupa i dypölen och trots stora ansträngningar inte kunde resa sig, därför att hans enorma vingar hindrade honom.
   Skrämd av denna mardröm rusade Pelayo in till Elisenda, sin fru, som höll på med att lägga kompresser på det sjuka barnet, och han drog henne med ut längst bort på gården. Båda betraktade de med en stum häpnad kroppen som låg där. Han var klädd som en lumpsamlare. På det kala huvudet satt ett par tunna färglösa testar, i munnen fanns det inte många tänder kvar och hans eländiga tillstånd av dyblöt gammelfarfar hade berövat honom varje spår av upphöjdhet. Hans vingar, som på en stor gam, smutsiga och med många fjädrar borta, tycktes nerkörda i dypölen för all framtid. Pelayo och Elisenda observerade honom så länge och så intensivt att de mycket snart hämtade sig från förvåningen och till sist inte alls fann honom främmande. Då vågade de prata med honom och han svarade på en obegriplig dialekt men med en sjömans starka röst. På så sätt kom de över obehaget med vingarna och drog helt förnuftigt slutsatsen att det var en ensam skeppsbruten från något utländskt fartyg som gått under i stormen. De kallade i alla fall på en grannkvinna som förstod sig på det här med liv och död, och hon behövde bara kasta en blick på honom för att ta dem ur villfarelsen.
   – Det är en ängel, sa hon. Han kom säkert för att hämta barnet, men den stackarn är så gammal att regnet slog ner honom.
   Följande dag visste alla att man hemma hos Pelayo höll en ängel av kött och blod fången. Trots rådet från den lärda grannkvinnan, för vilken nutidens änglar var överlevande flyktingar efter en konspiration i himlen, hade de inte hjärta att slå ihjäl honom. Pelayo bevakade honom hela dagen från köket, med staven som han hade i tjänsten tillreds, och innan han gick till sängs, släpade han bort honom från dypölen och stängde in honom bland hönsen innanför hönshusets ståltrådsnät. Vid midnatt, då regnet upphörde, fortsatte Pelayo och Elisenda att slå ihjäl kräftor. Strax därefter vaknade pojken. Nu hade han ingen feber och han ville ha något att äta. I sitt ädelmod bestämde de då att sätta ängeln på en flotte med färskvatten och mat för tre dagar och överlämna honom åt havets gottfinnande. Men när de kom ut på gården i det tidiga gryningsljuset, fann de alla grannarna framför hönshuset. De visade inte den ringaste vördnad för ängeln utan glammade och kastade till honom saker att äta genom ståltrådsnätet, som om han vore ett cirkusdjur och inte ett övernaturligt väsen.
   Fader Gonzaga anlände klockan sju, alarmerad av de proportioner nyheten fått. Så dags hade det samlats nyfikna som var mindre lättsinniga än de som var där i gryningen, och man hade kommit med alla möjliga gissningar om fångens framtid. De enklaste själarna trodde att han skulle bli utsedd till borgmästare över hela världen. Andra, med ett hårdare sinnelag, förmodade att han skulle befordras till femstjärnig general och vinna alla krig. Några visionärer hoppades att han skulle användas för avelsändamål så att det på jorden skulle uppstå en ätt av bevingade och visa människor som skulle styra universum. Men fader Gonzaga hade innan han blev präst varit en kraftig vedhuggare. Han lutade sig fram mot nätet och tittade ett ögonblick i sin bönbok, och sedan bad han att man skulle öppna dörren åt honom så att han på nära håll skulle kunna undersöka den stackars karlen som snarare liknade en enorm maläten höna bland de förhäxade hönsen. Han låg i ett hörn och torkade de utbredda vingarna i solen bland fruktskal och frukostrester som de morgon­tidiga besökarna hade slängt till honom. Oberörd av världens ondskefullhet lyfte han nätt och jämnt sin gammelmansblick och mumlade något på sin dialekt när fader Gonzaga kom in i hönshuset och hälsade honom på latin. Prelaten greps av en första misstanke att mannen var en bedragare när han märkte att han inte förstod Guds språk och inte visste hur man skulle hälsa på Herrens tjänare. Han såg sedan att han på nära håll verkade alltför mänsklig: han utsöndrade en outhärdlig lukt som kom av ovädret han varit utsatt för. På undersidan av vingarna satt det fullt med parasitiska alger och de största fjädrarna var illa åtgångna av jordiska vindar, och ingenting i hans eländiga skepnad stod i samklang med änglarnas upphöjda värdighet. Han gick därefter ut ur hönshuset och erinrade i en kort predikan de nyfikna om lättrogenhetens risker. Han påminde dem om att djävulen hade ovanan att tillgripa karnevalsrekvisita när han vill skapa förvirring bland de obetänksamma. Han gjorde gällande att om vingarna inte var det viktigaste kännetecknet när man ville skilja på en sparvhök och ett flygplan, så var de det ännu mycket mindre när det gällde att känna igen en ängel. Han lovade emellertid att skriva ett brev till sin biskop, för att denne skulle skriva ett till sin primas, för att denne i sin tur skulle skriva ett till påven, på det att det slutliga avgörandet skulle komma från den högsta av domstolar.
   Hans försiktighet föll i obrukbar jord. Nyheten om den inspärrade ängeln spreds med sådan snabbhet att det efter några timmar rådde fullt marknadskaos på gården och man fick kalla dit soldater med bajonetter för att få bukt med tumultet som höll på att jämna huset med marken. Elisenda, som blev sned i ryggen av att sopa bort sådana mängder marknadsavfall, kom då på den goda idén att inhägna gården och ta fem centavos i inträde av den som ville se ängeln.
   Det kom nyfikna till och med från Martinique. Det kom ett kringresande sällskap med en luftakrobat, som flera gånger susade genom luften över folkmassan, men ingen fäste något avseende vid honom för han hade inga änglavingar utan stora fladdermössvingar. Karibiens olyckligaste sjuklingar kom för att söka bot: en stackars kvinna som sedan barndomen räknade sitt hjärtas slag och som nu inte hade siffror kvar, en karl från Jamaica som inte kunde sova därför att oväsendet från stjärnorna plågade honom, en sömngångare som steg upp på natten och förstörde det som han hade åstadkommit på dagen, och många andra mindre allvarliga fall. Mitt i denna oordning, detta skeppsbrott som kom jorden att skaka var Pelayo och Elisenda trötta men lyckliga, för på mindre än en vecka fyllde de sovrummen med pengar, och fortfarande nådde raden av pilgrimer som väntade på sin tur ett gott stycke bortom horisonten.