Lagstiftningen stadgar att elkunderna ska betala ett rimligt pris för de olika tjänster som omfattas av regleringen, att elnätsföretaget ska få en skälig täckning för sina kostnader och en rimlig avkastning. 30 år efter starten har elnätsföretagens navigerande i lagstiftningen lett till att elnätsavgifterna skenat långt förbi ”rimligt”, skriver Bengt Ekenstierna.
Inför avregleringen på 90-talet och skapandet av elnätsmonopolet, uttalade lagstiftaren att när elnätsverksamhet skulle komma att bedrivas under skydd av ett monopol och affärsriskerna därmed i det närmaste var obefintliga, så skulle en skälig avkastning motsvara en långsiktig statsobligationsränta plus ett mindre påslag. Så började elnätsregleringen, men profithungriga ägare till elnätsbolagen nöjde sig inte med detta utan påbörjade en juridisk process kring tolkningen av lagstiftningen.
Elnätsföretagen drev linjen att elnäten skulle värderas utifrån vad det skulle kosta att bygga upp dessa på nytt (NUAK) och dessutom årligen räknas upp med entreprenadindex. Denna metodik med ”kapacitetsbevarande” är orsaken till de skenande elnätsavgifterna.
Energinätsutredningen 2007 liksom flertalet sakkunniga experter förordade i stället en förmögenhetsbevarande metodik där elnäten värderas enligt traditionella bokföringsprinciper, det vill säga vad det kostade en gång i tiden att bygga elnäten och så en överenskommen ekonomisk avskrivningstid på detta.
Det som är förvånande är att Energimarknadsinspektionen under ledning av dåvarande generaldirektören Yvonne Fredriksson, gick emot både energinätsutredningen och alla experter och vek ner sig inför elnätsföretagens aggressiva lobbying och föreslog den förkastliga kapacitetsbevarande metoden (ex Ante från 2012).
I efterföljande propositionen (2008/09:141) lämnades frågan öppen och regeringen uppdrog åt Energimarknadsinspektionen att lämna förslag på förordningsbestämmelser. Detta blev startskottet för de skenande elnätsavgifterna, där rimlighetsbegreppet begravdes. Värdet på elnätsverksamheten ökade lavinartat (gick på några år från en multipel på 12 till 25) – vilket blev uppenbart när Fortum 2015 sålde sin svenska elnätsverksamhet till den kanadensiska finansiella aktören Borealis Infrastructure, Tredje AP-fonden, Folksam och Första AP-fonden för fantasibeloppet 60,5 miljarder kronor och bildade Ellevio AB. Borealis som hälftenägare förstod att med den beslutade kapacitetsbevarande värderingsmetodiken och övrig harmlös lagstiftning, skulle de kunna öka elnätsavgifterna rejält – vilket Ellevios kunder har fått känna av och där övriga elnätsbolag har hängt på.
Elkunderna har under 16 år överdebiterats och det kommer att fortsätta i ytterligare 35 år om än avtagande.
Elnätsregleringen har två styrande komponenter – kapitalbasen och kalkylräntan. Båda dessa måste förändras då de under elnätsbolagens kampanjer successivt förändrats så att båda dessa gått i fel riktning i förhållande till intentionerna i de ursprungliga regelverken för elnätsregleringen. Två fel tar inte ut varandra, vilket man kan få intrycket av att en del debattörer ger uttryck för.
Nu har äntligen Energimarknadsinspektionen, efter år av utredningar, delvis satt ner foten och presenterat förslag till förändringar i lagstiftningen och i förordningar, där man föreslår införandet av den förmögenhetsbaserade kapitalbasmetodik från och med nästa regleringsperiod med start 2028.
Förslaget tar dock inte steget fullt ut, utan tillåter fortsatt att elnätsbolagen får värdera elnät man byggt fram till och med 2027 efter den förkastliga kapacitetsbaserade metodiken. Varför det?
Elnätsbolagen hotar nu sin vana trogen med att om den förmögenhetsbaserade metodiken införs för elnäten byggda ”förr i tiden”, eller att om den föreslagna avkastningsmodellen införs, så kommer de inte att investera i framtidens elnät. Dessa budskap för branschföreningen Energiföretagen fram, företrädda av Tomas Malmström på Second Opinion, som replik på Energimarknadsinspektionens respektive undertecknads inlägg i debatten. Där säger Malmström att en lägre avkastning mot vad elnätsbolagen har i dag, kommer att resultera i att elnätsföretagen inte kommer att investera i den så kallade gröna omställningens nödvändiga elnätsutbyggnader.
Frågan som måste ställas är om ett företag som givits koncessioner för att bedriva elnätsverksamhet och den anslutningsplikt som följer av monopolet, kan obstruera och inte ansluta kunder och uppgradera elnätet så att koncessionsinnehavaren (elnätsbolagen) klarar av sina leveransåtaganden.
I en debattartikel i SvD den 28 juni uttalar sig den vanligtvis kunnige elmarknadsutredaren Bo Diczfalusy och ger stöd till Energimarknadsinspektionens förslag att lämna den kapacitetsberäknande metodiken till förmån för den mer logiska och marknadsbaserade förmögenhetsbaserade metodiken. Så långt är det bra, men samtidigt ifrågasätter Diczfalusy den föreslagna metodiken för fastställande av den reala kalkylräntan.
I princip delar jag uppfattningen att avkastningen på elnätsverksamheten ska vara skälig och rimlig, vilken den blir om man tar avstamp i den ursprungliga tanken där den långa statsobligationsräntan bestämmer utrymmet för avkastning, men då måste också alla elnäten som ingår i kapitalbasen värderas enligt förmögenhetsmetodiken.
Simuleringar som jag tagit del av visar att det tar 35 år – fram till 2060 innan den felaktiga kapitalbasen klingat av i nätavgifterna. Med andra ord har elkunderna under 16 år överdebiterats och detta kommer att fortsätta i ytterligare 35 år, om än avtagande. Historiska felaktigheter måste rättas till – jag menar inte att elnätsbolagen ska betala tillbaka de överdebiteringar de gjort, men nu måste det upphöra och inte om 40 år.
Elkonsumenterna i stort vill se en markant lägre elnätsavgift från 2028 (nästa regleringsperiod) – det är ett ansvar för Energimarknadsinspektionen att se till att detta händer.
Elforsks vd Markus Wråke lyfte i SvD i förra veckan frågan om det verkliga behovet av utbyggnad av elnäten, med hänvisning till de 1 000 miljarder som branschen hävdar krävs de kommande 20 åren – 50 miljarder per år som hamnar på våra elräkningar. Wråke pekar på ett norskt forskningsprojekt ”Maksgrid” där man konstaterar att man kan öka effektiviteten i elnäten med minst 25 procent bara genom att applicera relevanta förutsättningar. Undertecknad delar denna uppfattning.
Sydkraft genomförde en studie 1980 som via omfattande beräkningar och temperaturmätningar på kraftledningar, kom fram till att det i praktiken fanns upp till 50 procent utrymme för ökad belastning. Vi har ett elsystem som vanligtvis den kallaste dagen på året har en belastning på max 50 procent. Problemet är att elnätsregleringen ger marginellt ökad intjäning för elnätsbolagen vid ökad belastning av befintligt elnät jämfört med att nyinvesteringar.
Detta är också något man måste ifrågasätta med nuvarande regleringsmetod – ju mer elnätsbolagen investerar, desto mer kan de med nuvarande regelverk höja elnätsavgifterna. Med vinstgenereringsfokus blir det lockande att utrangera utrustning som har fortsatt livslängd eller att bygga ut elnätet även om det inte behövs för att klara av sin uppgift.
Elmarknadsinspektionen har inte en chans att granska relevansen i de investeringar som görs i elnätsbolagen.
Bengt Ekenstierna
Tidigare styrelsemedlem i Statkraft AS
