I december 2024 körde regeringen över Kiruna kommun genom att tvinga fram en detaljplan för Talga grafitgruva i Nunasvaara, trots Kirunabornas tydliga nej. Beslutet fattades i Stockholm, där Sverige skördar vinsten utan att drabbas av dammet, bullret och naturförstörelsen. Vi har data som visar regeringens koloniala strategi, skriver Kari Tuovinen och Per Lindström Lussi.
Det är ett kolonialt övergrepp mot lokal demokrati i Kiruna och Sapmi som i decennier har burit miljöförstöring, samhällsomvandling och bostadsbrist för nationens skull; nu påtvingas de ytterligare en gruva. Alla vet att detta handlar om pengar i plånboken, men inte Kirunas. Malmfälten är Sveriges ekonomiska motor, och måste du finansiera Tidölagets politik så måste du. Men inte genom ytterligare exploatering av Kiruna; pengarna måste hämtas på annat håll. Med data från 2004–2024 visar vi hur beslutet förstärker Sveriges koloniala struktur.
Malmfälten är Sveriges ekonomiska ryggrad, där statens gruvbolag LKAB genererar enorma statliga intäkter. Vår analys av det ekonomiska flödet genom ocentraliserad bokföring (exkluderar centraliseringseffekter) indikerar att Kiruna med 98 miljarder kronor är Sveriges största nettobidragsgivare. Beloppen är approximerade med numerisk linjär statistisk regressionsanalys (även AI/Neuralt nätverk) av offentlig data, justerad till 2024 års penningvärde.
Stockholmsregionen är nettomottagare av 1 200 miljarder kronor i form av olika bidrag.
Trots det högsta statliga nettobidraget tillåts Kiruna endast behålla 5,2 procent av värdet och vi vet att tio procent är lägsta skamgräns. Detta är klassisk kolonialism där Malmfälten töms på resurser till förmån för underfinansierade nettomottagare, till exempel Stockholmsområdet, vars välfärd uppenbart baserar sig på bland annat Malmfältens miljövidriga exploatering. Kiruna lever dagligen med gruvornas nackdelar, till exempel luftförorenande damm, tung trafik, buller från sprängningar som stör vardagen, med mera. Stadsflytten, direkt orsakad av statliga LKAB:s expansion, är en samhällsomvandling som bärs av lokalbefolkningen med stort besvär och minimal realkostnadstäckning. Bostadsbristen förvärras av gruvindustrins tillväxt och nyetablering, med ytterligare ökad efterfrågan på bostäder, och tvingar fram lång- och veckopendling som sätter ytterligare press på Kiruna. Att tvinga fram Talgagruvan utan att först lösa dessa problem är att arrogant ignorera Kirunas redan ansträngda situation. Det nationella intresset för Talgagruvan, att säkra grafit för batteriproduktion, rättfärdigar inte projektet. Arbetstillfällena hamnar primärt i Luleå, och Vittangi får bära den negativa miljöpåverkan och miljörisken för Torne älv. Gruvans utsläpp och påverkan på renskötsel och lokala ekosystem lämnar Kiruna med otillräcklig kompensation för långsiktiga miljörisker.
Vår analys visar att Malmfälten bär miljöförstöringen medan storstadsregioner som Stockholm bär en oproportionerligt hög andel konsumtionsbaserade koldioxidutsläpp, vilket driver behovet av till exempel grafit från Talgagruvan. Stockholmsregionen är nettomottagare av 1 200 miljarder kronor i form av olika bidrag. Vi anser att det är orättvist och fundamentalt fel att Kiruna och Sapmi ska betala storstadsregionernas överkonsumtion, vilken driver behovet av Talgagruvan, vars planerade volym är liten i förhållande till det globala behovet och utan någon som helst nytta för Kiruna.
Talgagruvan handlar om att finansiera statsbudgeten, inte om att utveckla Kiruna.
Beslutet att tvinga Kiruna att anta den detaljplan för Talgagruvan som Länsstyrelsen tagit fram på Kirunas bekostnad är ett frontalangrepp på lokal autonomi och Kirunas rätt att själv forma sin egen framtid. Med orden ”Med detta beslut hoppas jag att Sverige kommer att få sin 14:e gruva” manifesterar Busch Sveriges koloniala dynamik och framställer gruvan som en nationell triumf. Triumf för vem? Inte för Kiruna som bär kostnaderna, inte för samerna, vars rättigheter till mark och kultur ignoreras. Inte heller för invånarna i före detta Fröjereds kommun i Västra Götaland, vars kristna högerelit ännu inte har kommit över socialdemokratins samhällsomvälvande kommunreformer under början av 1970-talet. Kanske en triumf för Stockholm och andra storstadsregioner som konsumerar vinsterna genom sitt underfinansierade samhällsbyggande projekt?
Låt oss tala klarspråk: Talgagruvan handlar om att finansiera statsbudgeten, inte om att utveckla Kiruna som, genom gruvindustrin, redan är Sveriges mest produktiva region. Varför ska Kiruna ta på sig mer miljöförstöring och samhällspress för ytterligare en gruva som endast gynnar andra? Stockholm och andra storstadsregioner måste bli ekonomiskt självförsörjande och klara av att stå på sina egna ben; Kiruna och Sapmi ska inte stå för kostnaderna av deras konsumtion. Talgagruvan är en bekvämlighet för storstäder som vill minska sin koldioxidskuld utan att ta ansvar för konsekvenserna av sina egna handlingar. Detta är inte rättvist, det är girighet maskerad till nationellt intresse.
Vi anser att i stället för att tvinga på Kiruna Talgagruvan ska Sveriges regering:
Öka lokal retention: Genom en modell liknande Norges petroleumfond, där gruvintäkter återinvesteras lokalt.
Adressera bostadsbristen: Finansiera bostadsbyggande för att möta gruvindustrins tillväxt och minska trycket på lokalsamhället.
Respektera lokal demokrati: Samråd och samförstånd med Kirunas invånare och samiska företrädare innan beslut fattas.
Kompensera miljöpåverkan: Investera i åtgärder mot damm, buller och infrastrukturpåverkan.
Reformera skattesystemet: Säkerställ att nettobidragsgivare som Kiruna får rättvisa återinvesteringar.
Återkalla beslutet, respektera Kiruna och Sapmi, samt skapa en framtid där hela Sverige rättvist bär det ekonomiska ansvaret.
Kari Tuovinen, Programmerare styr- och reglerteknik inom gruvor, rymdindustri och fastighetsautomation. Sakkunnig rådgivare till Sametingspartiet Jakt- och fiskesamerna.
Per Lindström Lussi, universitetslektor i marin teknik på Linnéuniversitetet. Driver det oberoende Skogssamiska nätmagasinet ’Till Sapmi’.
