Ernest Hemingway (1899–1961) är i mångt och mycket en sinnebild för den amerikanske mannen, åtminstone för sin tid. Han är en äventyrare, han är handlingsmänniska, han är orädd, och han har svar på det mesta, och det han inte har svar på är honom av föga intresse. Till och med tanken är liksom korthuggen – det är aldrig långt till ett punkttecken, och redan ett kommatecken känns främmande, för att inte tala om semikolonet, som lämnar allt lite väl öppet för tolkning, för association och nyansering. Hemingway skriver sin epok, sin kultur och mentalitet, och han gör det smakfullt, med känsla för ordens valörer, för vad han vill få sagt, det vill säga vilken effekt läsaren ska möta, acceptera och övertygas av. Själva stilen luktar ekonomi, effektiv förmedling och slagkraftig enkelhet. Det kan bli enahanda, men rätt använt är de staccatoliknande meningarna effektfulla: budskapet blir allt, och allt blir till budskap; ingenting är egentligen gåtfullt – det regnar, katten är blöt, hotellet står liksom stilla och de amerikanska gästerna är strandade, obekväma i att ingenting ha att göra; mannens läsning av sin bok framstår även den som en väntan på något annat, som ett tidsfördriv innan man åter far vidare.
   Katten i novellen blir kvinnan själv, och samtidigt något annat, som kunde ge hennes tillvaro någon mening. En längtan efter barnet, en längtan efter ett sammanhang, annat än mannens vilja till att vara fri genom att ständigt befinna sig på resa, i rörelse, lyser igenom hennes rastlöshet – hon saknar något, och Hemingway kontrasterar en mer modern värld med den gamla europeiska världen. Bakom novellens enkelhet anas flera bottnar – USA kontra Europa, journalistik kontra epik, frihet kontra rotfasthet. Hotellägaren blir som till kvinnans förlorade far, katten i regnet blir hennes utsatthet, hennes dröm om att omhänderta, om att få stanna upp, och att själv få bli omhändertagen. I den unga kvinnans kortklippta och tidsenliga frisyr vantrivs hon, hon vill att håret ska växa ut, att tiden ska stanna upp och lägga sig som en katt i hennes knä.

”Katt i regnet”

På hotellet bodde bara två amerikaner. De kände ingen av dem som de mötte i trappan när de gick till och från sitt rum. Rummet låg två trappor upp och fönstren vette ut mot havet. De vette också ut mot stadsparken och krigsmonumentet. I parken fanns höga palmer och gröna bänkar. När vädret var vackert stod där alltid någon målare med sitt staffli. Konstnärer tycker om palmerna där och de tyckte om de klara färgerna på vattnet och på hotellen bakom trädgårdarna. Italienare kom resande långa vägar för att få stå och stirra upp på krigsmonumentet. Det var av brons och blänkte i regnet. Det regnade nu, och regnet droppade från palmerna. Vattnet låg i pölar över gångarna. I en lång linje bröt havet in i regnet i en lång linje. Bilarna var försvunna från torget kring krigsmonumentet. Vid ingången till kaféet på andra sidan torget stod en kypare och tittade ut på den tomma platsen.